Filmen utspelar sig i en smakfullt inredd lägenhet i västra London, likt Michael Hanekes Paris­lägenhet i ”Amour” som också den skildrar demensens sönderfall. Personerna som vistas där är föränderliga pusselbitar som ska hjälpa oss att förstå hur den dementa Anthonys liv ser ut – men de skapar samtidigt en lika stor dos förvirring.

Öppningsscenen visar hur dottern Anne, spelad av Olivia Colman, är på besök. Men när Anne åter går in i rummet är hon förbytt till skådespelaren Olivia Williams. Det går att ta på rädslan i Anthonys ögon när han inte längre förstår vem det är som står framför honom, samtidigt som han febrilt försöker att inte tappa ansiktet.

En frustration som växer

Ibland fyller han i tomrummen som uppstår i samtalen med underhållande historier, som att han varit en framgångsrik steppdansare, för att fortsätta förhålla sig intressant eller åtminstone skapa logik i sammanhanget. Men många gånger misslyckas han. Skam och frustration växer istället fram, speciellt när han ser blickarna och hör smusslet utan att kunna sätta ihop ett och ett, utan bara drar slutsatsen att han är en börda.

Minnena flyter samman till ett enda nu, där kan han njuta av att se en pojke leka på gatan, lyssna på den finstämda operan på högsta volym. Emotionell ärlighet är det enda språk han förmår, ömsom elak ömsom älskvärd

För de som har en dement person i sin närhet och har svårt att orka med dennes envisa upprepande har denna film potential att inspirera till ökad tolerans. Genom att förstå vad ett liv i glömska faktiskt innebär, kanske bäst sammanfattat i en av Anthonys sista repliker ”Det känns som att jag tappar alla mina löv”, finns en möjlighet att se människan bakom seniliteten.