Den som läst Johannes Anyurus Augustprisvinnande och enormt hyllade roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” minns med all säkerhet att han inte gör det lätt för sig när han i sin dystopi över ett iskallt och fascistiskt Sverige rör sig fram och tillbaka över både tid, rum och parallella verkligheter.

Personlig oro

Nu har Farnaz Arbabi, regissör, dramatiker och konstnärlig ledare för teatern Unga Klara i Stockholm, tagit sig an att översätta denna förgrenade fyrdimensionalitet till scenkonst med premiär på just Unga Klara kommande oktober.

– Jag blev så otroligt berörd av berättelsen när den kom ut, både på ett personligt plan och ur ett samhälls- och politiskt perspektiv. På något sätt är det Sverige den skildrar många människors värsta mardröm, med fascister vid makten och det samhälle som då formas, säger hon, själv född i ett muslimskt land, med egna barn och den oro det för med sig i en samtid där Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning stadigt ätit sig in i medborgarnas medvetande.

Dessutom tycks det som att verkligheten långsamt närmar sig dikten.

– Det gör den. Ta getto­lagarna i Danmark som exempel, där man skiljer ut en del av befolkningen från en annan. Och i Frankrike har man inskränkt religionsfriheten. Och titta på USA:s migrationspolitik. Tendenserna finns i Sverige också, framför allt i vissa kommuner i Skåne, där man vill förbjuda slöja och koshermat i skolan.

Kött och blod

Det är en svår uppgift hon gett sig på. Förutom det ickelinjära ska också Johannes Anyurus sinnrika poetiska – ”otroligt vackra” enligt Farnaz Arbabi – språk skalas ned och komprimeras till en för teaterpubliken effektivare och mer lättillgänglig form. Och det som scen för scen skulle tagit kanske dagar att spela upp vid en rak överföring måste skäras ned till 2,5 timmar. Med allt som därmed går förlorat.

– Men det finns saker att vinna också. Det blir människor av kött och blod som gestaltar berättelsen. Det blir kanske också enklare för publiken att se hur allt hänger ihop. Egentligen blir det ett helt annat konstverk. När du läser en bok har du din egen upplevelse som styrs av din fantasi. Som teater blir det i stället en tolkning som presenteras, säger hon.

Vad vill du att publiken tar med sig efter att ha sett pjäsen?

– Jag brukar inte tänka så. För mig är teater som all konst. Det är en personlig upplevelse. Alla människor är olika och det måste finnas rum för individuella tolkningar av verket, säger hon.

– Men jag tror att många kommer att känna det jag kände när jag läste boken, oron för vart samhället är på väg. Men jag tror också att pjäsen ger något slags hopp. För den har sådant i sig även om det är en mörk berättelse, en känsla av att man inte är ensam. Dessutom förstärks den känslan just på teatern, en kollektiv konstform där man sitter med en annan publik och är tillsammans med skådespelarna och man känner sig mindre ensam.