I dag avtjänar han ett livstidsstraff i Michigan, utan möjlighet till frigivning. Detta är knappast någon ovanlig historia i dagens USA, men det som är speciellt i fallet Dawkins är hans examen i kreativt skrivande vid delstatens universitet. Förra året debuterade han med novellsamlingen ”Det grå hotellet”, som i dagarna kommer på svenska.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Skimrande språk

Det är inte varje dag man läser en bok av en dömd mördare, och på många sätt kan ”Det grå hotellet” framstå som en exceptionell novellsamling. Här ges inträngande bilder av livet bakom galler som inte brukar förmedlas i fängelseskildringar gjorda utifrån. Men det konstiga är egentligen att jag inte läst fler sådana här böcker.

I USA sitter över två miljoner medborgare i fängelse och nästan alla anstalter har skrivprogram. Bara organisationen PEN har kurser som når över 20 000 interner. Varför så lite når ut vet jag inte, men möjligen kan det bli ändring efter Dawkins bok.

Jag måste erkänna att jag börjar läsa ”Det grå hotellet” av sensationslystna skäl. Jag är svag för våldsamma skildringar av livet på kåken och Dawkins bok är så att säga ”äkta vara”. Men ganska snabbt övergår min fascination i beundran. Dawkins är nämligen inte bara en fullgod författare – utan en riktigt, riktigt bra sådan. Han tillhör en amerikansk tradition av meditativa betraktare, med namn som Charles Bukowski och Lucia Berlin i spetsen, som skildrar småkriminella och missbrukande utkantsvarelser. Hans språk är fullt av slående bilder: en gröndassig tatuering fångas med poetisk lyster, en ketamintripp på en smutsig toalett förvandlas till en färgrik explosion av impressionistiska intryck.

Ofta är hans berättande lite planlöst, men som läsare sugs man ändå in i novellerna genom språket. Här ska för övrigt Erik MacQueen ha beröm för att han skickligt överfört Dawkins språk till skimrande svenska.

Ingenting händer

En sak som jag slås av när jag läser ”Det grå hotellet” är att dom sadistiska våldsskildringarna och sexövergreppen – som är så karakteristiska för ”vanliga” fängelseskildringar – i princip saknas. I novellen ”Matinén” får vi följa en svart man med psykiska problem under ett par dagar. Han sveper sig i en mantel, som om han var stålmannen, och tjatar på en medfånge om att få låna ”hans tänder”.

Som läsare väntar jag på att novellen ska excellera i våldsamheter. Men ingenting händer. I stället behandlar internerna mannen med humor och överseende och bilden av fängelset som befolkat av blodtörstiga psykopater krackelerar.

Detta betyder inte att hot saknas i novellerna. Men snarare än medfångarna är det ledan, depressionen och ensamheten som skadar internerna. I inledningsnovellen ”Häktet” träffar det namnlösa berättarjaget kåkfararen Tom, som i slutet av historien vant slungar ett skruvat lakan över en ledning. Anledningen är inte att han vill ta livet av sig, utan bli överförd till en annan avdelning. Denna absurda förflyttningsansökan är nämligen det enda sättet att få vakternas uppmärksamhet.

På så sätt ger Dawkins en slående bild av den obarmhärtiga existentiella ensamheten bakom galler samtidigt som han pekar på fångvaktarnas likgiltighet, snarare än sadism, som det stora ”arbetsmiljöproblemet”.

Stark debut

Nu ska det dock sägas att alla noveller i ”Det grå hotellet” inte har den här slagkraften och absurdistiska skimret. I några berättelser tillgriper Dawkins en magisk realism som känns rätt sökt. I ”573 543” lär sig en intern att bli osynlig och lyckas i slutet av berättelsen gå genom väggar. Problemet är att man som läsare vet att den ska sluta just så från första sidan. Ibland använder sig Dawkins också av bilder som är obegripliga, som när han i novellen ”Broder gås” liknar fängelsemurens taggtråd vid ”trappfjädrar för masochistiska jättar”. Say what? Men detta, vill jag understryka, är randanmärkningar. För på det stora hela betraktar jag ”Det grå hotellet” som en otroligt stark debut. Jag drar mig inte för att kalla den en ”I väntan på Godot” för vår tid, med kåkfarare i stället för luffare i huvudrollen.

Slutligen vill jag säga att det är svårt att fånga magin i ”Det grå hotellet” i en recension. Anledningen är att den till så stor del bygger på författarens iakttagelseförmåga. Själv har jag dom senaste dagarna gått och burit på en bild från novellsamlingen, där en intern sitter och river långa tobaksflingor i sin cell medan dagsljuset silar in mellan gallren och en doft av nyplöjd åker sprider sig.

Jag vet inte riktigt varför jag fäster mig vid den – men på något sätt fångar den novellsamlingens essens. För i slutändan tror jag att Dawkins vill berätta om just detta: dom små ljusglimtarna som tränger in i en hopplöst grå vardag, på ett hotell där alldeles för många amerikaner checkat in.