Härdarmästaren Hasse jobbar hårt för att försörja sin familj som bor i ett miljonprogramsområde i Västerås. När han inte jobbar dricker han. Till slut tröttnar hans fru och lämnar honom. Men hon har inte hjärta att ta med dottern Lisa då barnet är det käraste och enda som Hasse har.

Mig äger ingen handlar om far- och dotterrelationen som spänner över tre tidsperioder då flickan är 5, 11 och 25 år. Under uppväxten får Lisa lära sig att Kuba är det finaste landet på jorden. I kylskåpet finns endast makrill, en TT samt lite Bregott och i sovrummet finns inga lakan att bädda sängen med.

Kjell-Åke Andersson blev ­direkt intresserad av att göra film av boken när han läste den.

– Jag tog kontakt med Åsa och hon lät mig få göra filmen. Det är en stark historia mellan en förälder och ett barn. Men också med ett tydligt klass­perspektiv. Jag är själv arbetarunge och jag tycker att det är alldeles för få filmer som bygger på historier från andra klasser än medelklassen.

I huvudrollen spelar Mikael Persbrandt den sympatiska men också ständigt svikande pappan som håller fast vid sina kommunist­ideal.

– Jag träffade Micke innan jag ens börjat skriva manus till filmen och han sa direkt att han ville göra den. Han har ju själv en arbetarbakgrund och jag kände att han skulle vara perfekt. Jag är väldigt nöjd med hans skådespel, och även barnens. Då vet man att man har en bra grund att bygga en film på, säger Andersson.

Många har redan läst boken, är det jobbigt med en publik som har en massa förväntningar?

– Klart att jag tänker på det ju närmare premiären kommer. Alla som har läst boken har sin bild av familjen, det kan jag inte göra så mycket åt. Jag berättar min bild och jag tror att jag är väldigt trogen historien från ­boken, sen har jag tvingats ta bort en hel del som inte får plats i en långfilm. Jag valde att fokusera på historien kring pappan och dottern.

Tror du att de som växt upp på 70-talet uppskattar filmen mer?

– Jag ville inte ha så jävla mycket tidsmarkörer och detaljer just av den anledningen. Visst, det är 70- och 80-tal, men det skulle lika gärna kunna utspela sig idag med en arbetarklass som är vilsen i sin politiska uppfattning, även om engagemanget kanske var större då.

Kommer biobesökarna att gråta?

– Den är inte sentimental med massa stråkar och grejer. Men den är tuff och känslo­mässigt stark. Jag vill att man ska känna något när man kollar, att man går ut med en klump i magen, det gör inget om man gråter lite också.