1979 kom filmen som kom att sätta den rymdbaserade skräcken på kartan för gott. Med stilbildande utomjordingsdesign signerad den schweiziske konstnären H.R Giger och devisen ”I rymden kan ingen höra dig skrika”, sände Ridley Scotts sci fi-klassiker ”Alien” veritabla chockvågor genom filmpubliken och kom att omdefiniera både skräck- och rymdfilmsgenren.
Sedan dess har det blivit ytterligare tre mer eller mindre lyckade filmer i den onda monstersagan, alla med olika stilar och regissörer, och 2012 återvände så Ridley Scott till sitt Alien-universum med ”Prometheus” vilken fungerade som en slags prequel till tidigare filmer. Nyligen konstaterade dock Ridley Scott krasst att den länge omskrivna femte Alien-filmen, ursprungligen tänkt att regisseras av ”Chappie”-regissören Neill Blomkamp och involvera de tidigare filmernas huvudrollsinnehavare Sigourney Weaver, inte kommer bli av. Och med tanke på att Neill Blomkamp själv tidigare i år i en tweet pekat på att chanserna för den påtänkta filmen är ”minimala”, så är det förmodligen bara att glömma de förtrollande skisser på en xenomorph-liknande Sigourney Weaver som för några år sedan tände hopp på internet om nytt liv för hennes ikoniska hjältinnekaraktär Ellen Ripley.
Desto bättre är att ”Alien: Covenant”, Ridley Scotts uppföljare till ”Prometheus”, inte bara slår sin föregångare på fingrarna vad gäller både handling och karaktärer utan också lyckas med en klart godkänd balansakt mellan pulshöjande skräck och existentiella frågeställningar. ”Alien: Covenant” utspelar sig alltså, liksom den föregående filmen, innan tidigare Alien-filmer och tar sin början elva år efter handlingen i ”Prometheus” på en bemannad expedition i syfte att kolonisera en avlägsen planet. Med över sju års restid kvar till slutdestinationen skadas dock rymdskeppet allvarligt av en chockvåg från en stjärnexplosion, som väcker den nedsövda besättningen från sin djupa kryosömn.
När de så fångar in en oväntad radiosignal från en närliggande planet med jordliknande atmosfär styr de, hellre än att åter sövas ned i sina klaustrofobiska kryotankar, nyfiket kosan mot planeten och signalens ursprung. Där möts sällskapet inte bara av grönskande vegetation, vajande vete och den egensinnige androiden David från -”Prometheus”, vilken för övrigt expeditionens egen välfungerade humaniod är en direkt kopia av, utan dessutom en djävulsk sporburen smitta.
Det är svårt att avslöja så värst mycket mer av handlingen utan risk för grova spoilers, men så mycket går att säga som att expeditionen får flerfaldigt monsterbetonade anledningar att ångra sin nedstigning till den synbart lockande planeten. Utöver de stilfullt ruffiga specialeffekterna som befinner sig ljusår från ”Prometheus” lätt plastiga CGI-effekter, är också rollkaraktärerna långt mer intressanta. Dessutom är Katherine Waterston, känd från bland annat ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem”, helt klockren i den kvinnliga huvudrollen som besättningsmedlemmen Daniels vilken hon spelar med en frenetiskt fängslande nerv. När hon springer genom rymdfarkostens klaustrofobiska korridorer är vi där med henne, och när ohyggliga varelser lurar bakom hörnen fortplantar sig skräcken som becksvarta ringar på vattnet. Och vad gäller artificiell intelligens når ”Alien: Covenant” nya höjder vad gäller att skildra dess framtida (och kanske inte helt otroliga) möjligheter.
Men det som griper tag mest är trots allt inte filmens blodtörstiga xenomorpher eller slingriga ”facehuggers”. För några veckor sedan flaggade fysikern Stephen Hawkins för att vi troligtvis måste hitta en helt ny planet att leva på om bara hundra år – vår egen kommer inte att kunna försörja oss längre än så. Tanken med interstellära expeditioner i jakt på beboeliga planeter är plötsligt inte längre enbart science fiction, utan något som i alla fall i Stephen Hawkins vision kan bli verklighet för om inte våra barn så i alla fall barnbarnen och barnbarnsbarnen. Den tanken gör ”Alien: Covenant" mer skrämmande än något annat.
