För den som inte har den sortens tålamod är det nästan värt att sluta läsa redan här.
Visserligen har ”Memoria” ett lite högre tempo än vad som är vanligt hos den thailändske regissören Apichatpong Weerasethakul, som är känd för sina extremt utdragna och meditativa filmer. ”Memoria” har marknadsförts som hans första engelskspråkiga film, trots att det mest talas spanska. Weerasethakuls sinne för lyrisk komposition funkar hur som helst lika bra i Colombia som i Thailand och ”Memoria” gör inga avkall på regissörens säregna stil.
Jessica (Swinton) är en skotsk botaniker som bor i Medellín. På besök hos sin syster i Bogotá börjar hon höra ett ljud, ett som ingen annan än hon och publiken kan höra.
Hon beskriver det som ”ett muller från jordens kärna” och tar hjälp av ljudteknikern Hernan (Juan Pablo Urrego) för att hitta ljud av samma sort och spåra ljudets ursprung. Snart reser hon för att hitta källan till ljudet, och rör sig djupare in i Colombias grönskande djungel. Landskapen är som vanligt fångade av ett dröjande, mestadels statiskt, foto.
Bilderna används ofta för att förhöja ljuden, istället för tvärtom. Stillheten gör det möjligt att lyssna på vinden, åskan eller en grävmaskin i arbete.
Det här filmtekniska och konstnärliga greppet blir ett smart sätt att leda publiken in på filmens mer existentiella tema om jordens och universums emotionella minne.
En eremitaktig man som Jessica träffar på sin resa, som också heter Hernan, säger att han kan återkalla dramatiska minnen bara genom att hålla i en sten. ”Stenen absorberar allt” förklarar han. Han tittar aldrig på tv och lever av naturen men verkar ändå veta en del om teknik. Han refererar till sig själv som en hårddisk och liknar Jessica vid en antenn.
Den andliga dimensionen får en twist mot slutet och är väl värd att sitta kvar för, om inte för det vackra bildspråket.
”Memoria” vann rättmätigt jurypriset på förra årets filmfestival i Cannes, Weerasethakuls sjätte film på festivalen. Han vann Guldpalmen för ”Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv” (2010).
Kollektivt manusförfattande har blivit allt vanligare, med team som står bakom filmer och tv-serier. ”Memoria” är motsatsen. En persons unika konstnärliga vision som fortsätter vara konsekvent och bara blir bättre.
