Det är sista veckan i januari och filmfestival här i Göteborg. Jag går och ser åtta filmer – ungefär lika många som jag brukar se på bio under resten av året – och alla andra i stan, gammal som ung, verkar göra detsamma.
Om det är koreansk metakomedi om en filminspelning, fransk animation om en flicka som vill äta kyckling eller skånskt drama om syntare i Brösarp spelar ingen roll: salongerna är proppfulla. Det är som att hela staden är svältfödd på bio, och vi beter oss dessutom därefter. I köerna trängs det, åt den undermåliga hemsidan där man köper biljetter svärs det aggressivt, och om någon har mage att prata under filmen hyschas vederbörande till Mölndal och tillbaka.
De andra åtta gångerna under ett år jag går på bio – oftast på ungefär samma sorts film som visas under festivalen – är det inte alls så här. Salongerna är halvtomma, besökarna är mycket mer liberala när det kommer till saker som mobilanvändande, och att någon skulle konfrontera en pratare eller godis-smackare är ungefär lika troligt som att gängse svensk skulle göra det på bussen eller i väntrummet på vårdcentralen.
Samtidigt som jag tillbringar min vecka i biomörkret går amerikansk nöjes- och kulturpress igenom den årliga masspsykosen känd som upptakten till Oscars-galan.
Folk bryr sig mer om huruvida Barbie eller Oppenheimer får pris för bästa film än de någonsin brydde sig om filmerna
De senaste åren har samma tidningar, New York Magazine, Vanity Fair bland många andra, skrivit artiklar om biograffilmens olika kriser: sjunkande besökssiffror, pandemi, manusförfattarstrejk, kreativ stagnation, konkurrens från streaming, you name it, men i slutet av januari varje år är allt detta som bortblåst. Då handlar allt om vilken film som kommer att utnämnas till den bästa, vilka skådisar som förtjänar att belönas och inte belönas. Det spelar ingen roll att knappt någon längre tittar på Oscars-galan, den har ändå en närmast rituell funktion för såväl medierna som allmänheten. Folk bryr sig mer om huruvida Barbie eller Oppenheimer får pris för bästa film än de någonsin brydde sig om filmerna.
Eller, där kanske jag var lite orättvis. Barbie och Oppenheimer brydde sig folk faktiskt om. Alla såg dem; det skrevs ett oräkneligt antal think pieces om Mattels reklamfilm som en allegori för Platons grotta; det hölls ändlösa gräl om huruvida Christopher Nolan är ett geni eller bara väldigt mycket kille.
Men vad var det som krävdes för att dessa fenomen skulle uppstå? Jo, att filmerna råkade ha premiär på samma dag. Två enskilda filmer, som förvisso säkert hade gått rätt bra i vilket fall som helst, förvandlades till något annat. Barbenheimer blev en populärkulturell best, omöjlig att missa, omöjlig att inte ha en åsikt om.
(I Sverige gjorde filmbranschen ett försök att bygga en liknande hajp kring det faktum att idiotkomedin Ett sista race och filmen om Dag Hammarskjöld även de hade premiär samma dag, men Hammarrace fick av förklarliga skäl aldrig vingar.)
Sammantaget ter det sig uppenbart: vi kan förvisso tänka oss att pallra oss iväg till närmaste biograf, men för att vi ska göra det krävs ett event. Bara film räcker inte längre, vi måste ha en filmfestival eller Barbenheimer eller en Oscars-gala.
I sin klassiska essä Konstverket i reproduktionsåldern skriver Walter Benjamin (1892-1940) om hur reproducerbara verk, som film och fotografier, förlorar något som varit av högsta vikt för tidigare konstarter. Han menar att konstens första funktion var rituell: forntidens människor bygger en staty av en gud, sedan dyrkar de statyn. Med möjligheten att reproducera konstverk (att till exempel ta en bild av ovan nämnda staty) försvinner dock konstverkets här och nu, eller som Benjamin uttrycker det, dess aura. Betraktarna av fotografiet vet att de inte tittar på den faktiska statyn, att de inte befinner sig på platsen där den restes. Med förlusten av sin aura förlorar konstverket även sin status som kultföremål: ingen skulle komma på tanken att dyrka ett fotografi.
Filmerna – och den övriga massproduktionen av propaganda – ledde rentav tyskarna till avgrunden, fick dem att begå världshistoriens värsta brott
Men fotografiet – och i ännu högre utsträckning filmen – kommer trots sin förlust av aura med andra, långt mer potenta, tillgångar. Med det reproducerbaras potential kommer nämligen även massans potential; bilden som går att kopiera blir ett vapen som kan användas ett obegränsat antal gånger för att påverka. Ta Leni Riefenstahls propagandafilmer för Hitlers naziregim. Det var ingen som dansade regndans kring dem, de dyrkades inte, men deras förmåga att väcka ett folks känslor hade inget tidigare kommit i närheten av. Filmerna – och den övriga massproduktionen av propaganda – ledde rentav tyskarna till avgrunden, fick dem att begå världshistoriens värsta brott.
Nu verkar det dock som att biograffilmen – som en gång alltså var i framkant när det kom till konstens övergång från kultföremål till politiskt massförstörelsevapen – har förlorat denna förmåga. För visst kan det finnas politiska budskap i filmer som Barbie och Oppenheimer (tjejer kan! eller atombomber är dåliga!), men dessa är knappast särskilt omvälvande, och det är inte det politiska som är deras huvudsakliga raison d’être. Istället handlar det, tror jag, om en ritual. När vi klär upp oss i rosa för att se Margot Robbie och Ryan Gosling lalla runt i en drömvärld; när vi låtsas bry oss om Oscarsgalan; när vi ser åtta filmer på en vecka trots att vi aldrig går på bio annars – då är vi åter forntidsmänniskorna som dansar kring avbilden.
Vad är religion? Religion är i grunden en längtan efter det metafysiska, det som inte går att se med blotta ögat eller förklara med vetenskapliga modeller. Alla bär på denna längtan, men det är bara de som uttrycker den kollektivt som är religiösa. Att tro på Gud är att tillsammans med andra – eller en historia av andra – säga nej till den materiella verkligheten till förmån för något annat.
Jag hävdar inte att Barbenheimer är en religion. Men fenomenet, och vår nuvarande inställning till biograffilm i allmänhet, bygger på liknande mekanismer. När vi går på bio gör vi det numera för att lämna ett normaltillstånd bakom oss, och jag menar det inte i bemärkelsen eskapism. Eventet – inte filmerna i sig – har blivit vårt sätt att fly, och sättet vi gör det på kan liknas vid hur kristna flyr verkligheten i en kyrka eller hur muslimer gör det genom att sätta sig på knä i riktning mot Mekka.
Biofilm är inte det enda exemplet på det här. Musikbranschen genomgick en liknande process för ungefär tio-femton år sedan. I takt med att skivförsäljningen försvann och ersattes med först illegal fildelning och sedan streaming blev eventet allt viktigare. Dels, så klart, för musikerna, som inte kunde tjäna pengar på något annat sätt, dels för publiken.
Eventet – och flykten publiken upplevde genom det – var det enda som spelade någon roll, inte musiken, inte frågan huruvida den framfördes live eller inte
Livemusiken genererade aldrig tidigare skådade framgångar under 2010-talet. Varför? Handlade det om att människor plötsligt insåg hur härligt det kan vara att se sin favoritartist uppträda, eller handlade det om något annat? Det faktum att den största genren under den första halvan av decenniet var EDM pekar på det senare. Äldre generationer hatade denna blandning av allsångsrefränger och hårt komprimerade beats, och deras främsta argument mot den var följande: ”De gör ju inget, de står bara på scen och trycker på play.”
Huruvida detta var sant eller inte spelar mindre roll. Det relevanta är att de unga människor som älskade artister som Avicii och Swedish House Mafia absolut inte brydde sig. Eventet – och flykten publiken upplevde genom det – var det enda som spelade någon roll, inte musiken, inte frågan huruvida den framfördes live eller inte.
Men vad, exakt, är det vi flyr? Det handlar uppenbarligen inte om något avfärdande av den materiella verkligheten, som i fallet med religion. Ingen trodde på allvar att Avicii var Gud när han lät sina livsbejakande dängor eka ut över arenorna; ingen skulle hävda att en biograf är en kyrka där besökarna sjunger lovsånger om livet efter detta.
I sin bok ”Capitalist Realism” (2009) berättar den brittiske teoretikern Mark Fisher (1968-2017) en anekdot från sin tid som lärare åt skoltrötta unga vuxna. Under en föreläsning säger han åt en av sina elever att plocka ut sina hörlurar. Eleven svarar att det knappast spelar någon roll om lurarna är i eller inte, de spelar ju ingen musik. En annan dag har samma elev hörlurarna på bordet – men den här gången är de igång, och sprider ett knappt hörbart, men ändå irriterande brus. När Fisher återigen konfronterar eleven svarar denne att han minsann inte hör något.
”Varför ha hörlurar i utan att lyssna på musik, varför spela musik utan att ha i hörlurarna?” frågar sig Fisher för att snabbt ge svar på sin egen undran: eftersom det påminner eleven om att den värld av gränslös underhållning han har matats med sedan barnsben fortfarande är närvarande. Strömmen av innehåll är både ett resultat av, och en förutsättning för, det författaren kallar kapitalistisk realism. Detta är tillståndet där det har blivit enklare att föreställa sig jordens undergång än slutet på kapitalismen, där allt av faktisk mening och betydelse har försvunnit och det enda som finns kvar är konsumenter som väljer mellan olika varor.
I fjol skrev jag en text där jag använde termen ambient – musikgenren som ligger i bakgrunden och är till för att skapa stämning snarare än att lyssnas till – för att beskriva olika poddserier som kännetecknas mer av sina moods än sitt journalistiska innehåll. Men den senaste tiden har jag börjat tänka att ambient-begreppet kan användas mer brett. Det finns nämligen inget som kännetecknar vår vardagliga kulturkonsumtion så väl som det faktum att vi vill ha saker som går att konsumera samtidigt som vi konsumerar andra saker.
För något år sedan gjordes det en stor grej av att den unga generationens favoritserie är ”Vänner”. Detta tolkades på en myriad olika sätt. Handlade det om nostalgi? Om tryggheten de vänliga karaktärerna utstrålar? Om att Vänner faktiskt är bra?
Nej, är det korta svaret på den sista frågan. Vänner är inte bra. De två andra faktorerna kan säkert spela en viss roll, men jag tror att något annat är viktigare, nämligen det faktum att Vänner pågår. Handlingen spelar ingen roll; du kan med gott samvete titta ner i någon av dina andra fyra skärmar utan att missa något. Och säsongerna är många; du behöver inte hitta någon ny serie att titta på inom någon snar framtid; när avsnitten väl tar slut innebär det tomma innehållet att det inte gör något att du har sett allt förut.
Unga gillar vänner eftersom de kan låta den ligga i bakgrunden samtidigt som de kollar sminkreviews på Tiktok eller spelar Fortnite. Om de känner sig riktigt äventyrliga – eller uttråkade – kan de stänga av ljudet och lyssna på en podd eller musik i sina lurar samtidigt som stumma versioner av Chandler, Monica och resten av gänget flimrar förbi i periferin.
Mark Fisher skrev sin bok 2009. Sedan dess har den ström av underhållning han skrev om blivit mer allomfattande. Det gäller dessutom inte bara den unga generationen: många är de pappor som har ett öga på någon ny HBO-serie och det andra på Wordfeud. Att vi känner oss nödgade att ibland fly detta tillstånd är inget konstigt. För samtidigt som vi är beroende av det – och inte kan tänka oss någon permanent väg ut ur det – är det totalt jävla outhärdligt.
Vår tillfälliga flykt från denna ambient-kultur har blivit eventen. Problemet är att de för det mesta är lika tomma som det vi flyr ifrån. Vår räddning finns inte i Barbenheimer, lika lite som den fanns i Swedish House Mafia.
En gnutta hopp finns dock: en av filmerna jag ser under festivalen heter ”Puan” och kommer från Argentina. I den får vi följa filosofiprofessorn Marcelo som vet allt om som finns att veta om Hume, Locke och Spinoza, men är helt hjälplös när det kommer till sitt eget liv. Filmen, regisserad av María Alché och Benjamín Naishtat, lyckas som få verk jag har upplevt på senare tid gifta det personliga med det politiska, samhället med privatlivet. Den är stundvis vacker, men hela tiden väldigt rolig.
Och det är inte bara ”Puan”. Flera av de åtta filmer jag sett under den senaste veckan har faktiskt inneburit ett verkligt avbrott: röster jag inte hade hört annars; historier om solidaritet och samhällets marginaliserade; en idérikedom som de amerikanska underhållningsfabrikerna sällan, om någonsin, kommer i närheten av.
Det är synd att det inte alltid är filmfestival.
