Men vad ska man göra? Efter intervjun ska jag repa med mitt djupt osignade band (antal spelningar i bagaget efter två års repande: noll) och jag hinner inte åka hem mellan för att hämta instrumentet. 

Eva Dahlgren är mer etablerad än jag på musikerfronten. Redan när hon var sjutton erbjöds hon skivkontrakt och hoppade av gymnasiet (dessförinnan hade hon spelat i ett Nynäshamnband i nischen ”hårdrock möter bongotrummor”) Ender de drygt fyrtiosju år som följt har det gått ganska skapligt för henne.

Vänligt nog erbjuder hon mig ett gott råd på vägen.  

Om jag ska låta mig signas, borde jag satsa på Sony Music? 

– Det är kanske inte så viktigt vilket bolag du väljer. Huvudsaken är att du säljer dig dyrt.

Vi sitter i ett aningen för varmt mötesrum där väggarna är täckta med bilder på mer eller mindre namnkunniga figurer från bolagets artiststall, Eva Dahlgren har ett par stora semi-kvadratiska glasögon designade av hennes fru Efva Attling. På det runda bordet har vi en sådär sju aluminiumburkar med mineralvatten och Cola zero, men dessvärre inget snacks. 

Eva Dahlgrens dagsform är enligt uppgift god. Hon är nyss hemkommen från ett möte med Hasselbladsstiftelsen i Göteborg där hon varit del av juryn för en fotosalong. Hon och de andra medlemmarna har sållat fram sina favoriter bland 5 500 fotografier. Vem som helst har kunnat skicka in ett bidrag utan avgift. Många jättefina bilder. En klurig uppgift.  

– Jag har plåtat rätt länge själv som ett komplement till musiken. Det har jag hållit på med under hela min karriär. Bilden har varit en så stor del av min musik, för jag skriver min musik i bilder. Men det kanske är på senare år som jag gått andra vägen och försökt ta bilder som jag sedan baserar musiken på. Men för det mesta har det alltid varit så för mig, att en låt börjar med ett slags bild i huvudet av någonting. Säg, en busshållplats en immig natt. Och känslan av det. Sedan börjar jag bara spela till det. 

Så du måste vänta in bilden?

– Nej, de kommer rätt mycket. Eller så sätter jag mig och spelar och hittar några sköna harmonier och kanske tänker, undrar vad det här ackordet heter? Jag är inte utbildad musiker så jag vet inte vad det heter. Så därför kan jag bli alldeles wow över ett f-moll, det känns som något ingen hittat före mig. 

Vi träffas med anledning av Eva Dahlgrens kommande album, ”Alphabet City Songs”, vars första singel sannolikt släppts när den här artikeln publiceras.

Det är hennes första helt engelskspråkiga skiva – i början av karriären innehöll hennes album låtar på både svenska och engelska men sedan 1987 års ”Ung och stolt” har texterna uteslutande varit på svenska. Och min genomlyssning på vägen till intervjun har lämnat mig i ett tillstånd av ett slags behaglig skörhet, om det nu är rätt ord. 

Ute råder en disigt råkall vämjelig januariskymning och musiken gör mig åtminstone mer försonligt inställd till omgivningen. Den dämpar känslan av att världen aktivt vill mig ont. 

För många i min generation är Eva Dahlgrens röst förknippad med barndomen; hennes största succé fick hon 1991, samma år jag föddes, med albumet ”En blekt blondins hjärta” som sålde i mer än femhundra tusen exemplar, och det känns som att det inte finns en förälder i femtio- till sextioårsåldern i det här landet som inte har en nära relation till skivan. 

Men Eva Dahlgrens röst känns inte bara trygg för att den är så tätt sammankopplad med mina första år – den är i sig själv sällsynt varm och trygg. Mammig skulle man nästan kunna säga. 

Det är vad som skiljer oss från allting annat, att vi kan bli djupt förälskade i någon annan

”Alphabet city songs” är ett mycket fint album. Atmosfären är omisskännligt Dahlgrensk men för emellanåt tankarna till en av David Bowies allra sista singlar, ”Where are we now?” (2011) eller kanske något ur Joni Mitchells senare produktion.

Vad var upprinnelsen till det nya albumet?

– Grejen är att jag ofta skriver på engelska när jag gör musiken, men sedan skriver jag om allt till svenska. Men sedan flyttade jag och Efva till New York 2010 och då skrev jag en massa låtar där. Jag visste inte riktigt vad jag skulle hålla på med, jag började jobba som Super 8-fotograf på en dokumentärfilm om Ingrid Bergman och det tog rätt mycket av min tid, men samtidigt skrev jag låtar. Men jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med dem. Så de låg liksom bara i en låda i flera år. 

Hur kom det sig att du dammade av dem?

– Jag skulle sjunga på Countryklubben i Stockholm och när Klara (Söderberg, sångare i First Aid Kit, red.anm) tog kontakt kom jag på: har jag inte en gammal countrylåt som jag skrivit? Så jag började leta och hittade fler och fler av de här engelska låtarna. Så nu i maj tänkte jag, fan vet om jag inte ska göra något med dem? Så jag skickade dem till min producent och frågade, vad är det här för nåt? Då skrev han tillbaka att han fick rys, på ett positivt sätt. 

Det är jobbigt med det negativa ryset.

– Verkligen. Men då bestämde jag att jag ville göra en snabb gerillainspelning av det här. Så jag hyrde en lokal i Filmhuset, inte en studio, utan bara ett stort rum där man kan göra vad som helst.

Jag tänkte på att ljudbilden är jävligt luftig. Den känns stor och flödande.

– Det var ett fantastiskt ljud därinne, särskilt för trummorna. Det blev ett underbart ljud. Så vi spelade in låtarna på fyra dagar och sedan sjöng jag efteråt, och jag hade väldigt ordentliga demos av låtarna så mina musiker kunde spela till min sång. Det var väldigt skönt att slippa sjunga när de andra spelade in. Och fint att höra på det som hände under inspelningen, för när man sjunger är man så inne i det och lägger inte märke till så mycket annat. 

Kan du se att det finns något övergripande tema i texterna? 

– Den första låten, ”Mothership”, handlar ju om sorg. Plötsligt har man förlorat någon som är väldigt nära. Moderskeppet har försvunnit och man känner wow, jag är en ensam människa. Och hur man ska hantera den sorgen, att helt plötsligt vara en solitär. Men annars kan jag väl säga att hela albumet handlar om kärlek. Allt är kärlek i det här albumet. Alla hjärtats smaker. Det är det brustna, bittra eller det söta, härliga, förälskade. 

Närvarande och frånvarande.

– Alla smaker. 

Kärlek är ju ett svårt tema att komma runt i popmusiken. Nu har du skrivit om det i olika former i mer än fyra decennier, känner du att du lärt dig något på det sättet?

– Jag tror att allt som skrivs och sjungs handlar om det på ett eller annat sätt, för det är vad vi handlar om. Det är vad som skiljer oss från allting annat, att vi kan bli djupt förälskade i någon annan eller att vi känner en stor kärlek till våra vänner eller familj. Det är vad som gör oss till människor och definierar oss. Så det är inte så underligt att det är konstens stora tema.

Man gick över till Williamsburg och så hängde det en sydstatsflagga där. Det skulle ju aldrig ha hänt förut.

Eva Dahlgren säger att ”Alphabet City Songs” för henne i mångt och mycket utgör ett slags avsked. I ett decennium bodde hon tillsammans med formgivaren Efva Attling, hennes fru sedan 2009, i New York, men några år in Donald Trumps senaste presidentsejour stod de inte längre ut med att vara kvar i landet. Eva Dahlgren säger att det var med sorg hon såg hur staden förändrades under tiden hon bodde där.  

– Det var så många olika saker. Först var det många lagar som förändrades och som påverkade staden. Hyrorna blev väldigt dyra, inga småbutiker hade råd att vara kvar så många av dem försvann. Gatubilden förändrades helt och hållet. Och det som är charmen med staden är ju alla de kulturer som finns där och kanske inte alltid samsas men ändå hyser respekt för varandra. Men jag började känna att det blev mer och mer polariserat mellan de grupperna. Man gick över till Williamsburg och så hängde det en sydstatsflagga där. Det skulle ju aldrig ha hänt förut.

Att ett liberalt parti tycker att Sverigedemokraterna är bättre än sossarna och vänstern, det är väldigt underligt

Hade din bild av Sverige förändrats när du kom tillbaka? Kunde du se Stockholm med nya ögon?

– Det gör man ju hela tiden när man åker fram och tillbaka mellan olika kulturer. Men samtidigt var det alltid klarare luft här. Det spelar ingen roll vart man åker, det är alltid högre himmel här. 

Inte metaforiskt, utan bokstavligen?

– Även det, och vi har ett fantastiskt politiskt system, men det har hänt väldigt mycket här också. Det är så skrämmande när förändringen kommer med myrsteg och man accepterar saker och så är man helt plötsligt inne i något nytt. Då är det väldigt svårt att förändra det. Det är helt absurt att vi har en regering som sitter med Sverigedemokraterna. Och vad kommer att hända nu med Liberalerna? Jag skulle gissa på att de kommer att säga ja till att sitta i regering med Sverigedemokraterna. Men att ett liberalt parti tycker att Sverigedemokraterna är bättre än sossarna och vänstern, det är väldigt underligt. Då tycker jag inte att man kan kalla sig ett liberalt parti längre, om man rör sig så långt ut mot högerkanten.

Enligt Eva Dahlgren har de flesta svenska partier börjat ”talla” på sina kärnvärden. Donald Trumps framgångar har inneburit att det blivit ”okej att ljuga och sanningen inte längre betyder någonting”. Hon säger att det känns som att den svenska politiken förlorat sin själ. 

– Partierna vet inte vad de ska göra längre. Det är lite som att skriva musik faktiskt. Att skriva något som jag tror att du ska tycka om, i stället för något som kommer från hjärtat, det är precis vad de håller på med. De försöker skriva en hit i sina partiprogram, allihopa.

Så svensk politik är ”Idol”-fabriken just nu?

– Lite så. 

Funderar du kring vad din roll som musiker är i det här läget? Finns det något som du känner att du kan göra annorlunda? 

– När världen förändras på det här sättet blir det än viktigare att vara aktiv. Men det ska jag säga, att som konstnär är man skyldig sin konst att göra sitt bästa och att inte talla på den. Men som människa är vi alla skyldiga att på något sätt stå upp för vårt samhälle och göra det bästa man kan, att vara en så bra människa man kan. Det gäller verkligen att man ska vara sin bästa människa.

När muren föll drabbades vi av en enorm känsla av att allting kommer att bli bra nu, människor kommer att mötas och vi kommer att bygga ett jättebra samhälle.

Tänker du då i termer av att man ska vara en god medborgare?

– Man ska vara en god medborgare, man ska engagera sig, inte bara se till sitt eget bästa. Det är väldigt viktigt just nu. Och den generation som jag tillhör, vi har verkligen misslyckats med det. Vi är en riktig losergeneration. 

Skälet till att Eva Dahlgrens generation enligt henne är ett gäng förlorare är – kortfattat – hur hon och hennes jämnåriga hanterade Sovjetunionens fall.

– När muren föll drabbades vi av en enorm känsla av att allting kommer att bli bra nu, människor kommer att mötas och vi kommer att bygga ett jättebra samhälle. Vi kommer aldrig mer bygga en mur. Det var en fantastisk känsla. Och vad hände då? Hela västvärlden flyttade in på den sidan med sina varor och produkter och det blev jättemycket handel, men det var ingen som reglerade någonting. Det gick bara ut på en enorm kommersialism. Och det var enda vi brydde oss om. Sedan tog det 25 år och så var allting raserat. Det där är ju min generation. Det är min generation som gjort det här felet. 

Man kan ju ändå förstå det…

–Nej, det kan man inte. Det finns inga ursäkter.

Men man tänkte att striden var vunnen och nu kan vi bara hålla på? Nu kan vi släppa politiken?

–Det är ju så historielösa människor tänker. 

Kunde du irritera dig på det redan då? Du säger att din generation var sämst, är du inräknad i det?

– Ja, självklart. Jag skäms.

Vad kunde ni ha gjort då?

–Som samhälle hade vi kunnat försöka hjälpa de som inte hade levt i demokrati tidigare, att upprätta demokratiska institutioner. Regleringar för vad man får och inte får göra. Det fanns många saker som jag tror att vi i västvärlden kunnat hjälpa dem med när de var öppna för att ta emot oss. Men i stället så gjorde vi ingenting. Jag tror att det bottnade i ett slags naivitet, att man tror att folk instinktivt ska veta hur en demokrati fungerar. Ett demokratiskt system som vi byggt upp över hundra år, ja det här fattar ju du? Bara för att vi förstår.

Men handlar din skam bara om att man inte från västs håll bidrog till upp starka livskraftiga demokratiska institutioner i de gamla Sovjetstaterna? Eller syftar du på något slags avsaknad av etos i största allmänhet, att er generation släppte politiken helt och hållet?

– Ja, det känns lite så.

Jag brukar hålla tal utanför ryska ambassaden på onsdagarna. Så jag försöker dra mitt strå till stacken ändå.

Men apropå ditt nya kärleksalbum, kan man hitta ett politiskt budskap i de här låtarna?

–Jag kan inte säga att det är en väldigt politisk platta. Men plattan avslutas med en låt som ändå handlar om att vi misslyckats och måste samla oss igen. Men det har aldrig varit min ambition att den ska vara politisk på det sättet. Det handlar om kärlek, men det kanske är vad man behöver efter en dag ute i den här tiden som vi lever i just nu. Då kanske man behöver få lite kärlek och pusta ut. Vi måste gå upp nästa dag och göra något.

Men känner du så att säga att du gör din medborgerliga plikt i dag? Eller är det mer av en önskan? 

–Jag försöker engagera mig. Men rent politiskt är det svårt. Jag känner inte att jag hör hemma i något av de politiska partierna. Men jag brukar hålla tal utanför ryska ambassaden på onsdagarna. Så jag försöker dra mitt strå till stacken ändå.

Just nu är jag väldigt upptagen av kulturpolitik. Jag tycker att vi har usel kulturpolitik.

Om du skulle piska ihop en demonstration imorgon, vad hade den handlat om?

–Just nu är jag väldigt upptagen av kulturpolitik. Jag tycker att vi har usel kulturpolitik. Jag skulle ordna en demonstration så att kultur och idrott och ämnen ska bli kärnämnen i skolan. Man pratar kanske om att idrotten borde vara det, men det är ingen som nämner kulturen. Det handlar inte om att alla ska bli jättebra på att spela teater eller gitarr eller att måla, men man ska förstå kulturens språk. Det kan alla göra om man får träning. Barn är från början mästare på kultur, de kan det från början i sina lekar och i hur de förhåller sig till varandra. Men sedan är det som att vi tar det där språket ifrån dem under tiden de går i plugget. Det är hemskt.

Vad händer om man tar det språket ifrån dem?

–Om man vänder på det blir man en mer empatisk människa om man förstår det kulturella språket. Jag tror att det handlar jättemycket om empati och om att förstå världen. Där är kulturen outstanding. 

Politikens försvarare skulle kanske säga att det inte är statens uppgift att betala för kultur eller pracka på folk det. Bättre i så fall med privata lösningar. Vad tycker du om det?

– Jag tycker verkligen att det är statens skyldighet, och jag tror till och med att det står i lagen att det är statens skyldighet att tillgodose folks behov av kultur. Men att man försöker smita undan. Det är väldigt svårt att förklara vad kultur är. Om vi kunde hitta några kärnmeningar som ringar in det, om en riktigt bra AD kommer på det – det skulle verkligen behövas för att kunna säga till de som sitter i regeringsställning och i politiska partier, att det här är kulturen och det kan ni inte bortse från. Men just på grund av att folk inte riktigt vet vad det är blir de rädda för det. 

När vi pratar om ”kulturens språk” och relationen mellan bilder och text i Eva Dahlgrens låtar påpekar Dagens ETC:s fotograf Zanna att det är intressant att hon i så hög grad tänker visuellt i och med att texterna spelar en så central roll i hennes konstnärskap. 

Eva Dahlgren berättar då att när hon var liten så bodde hon i Norra Fäladen i Lund, och en dag köpte hennes mamma ett piano till henne och hennes bror. Men familjen hade inte råd att betala för pianolektioner. Trots det gick Eva Dahlgren varje dag hem från skolan och spelade på pianot. Hon höll sig till de vita tangenterna eftersom hennes händer var för små för att laborera med de svarta.  

– Så satt jag där och spelade grejer om min dag kanske, och då var det de här bilderna som kom. På samma sätt som de alltid gjort senare för mig. Även i dag när jag spelar låtar från kanske ”En blekt blondins hjärta” ser jag samma bilder framför mig som när jag skrev dem. Det är som drömsekvenser och det är samma nu som för trettio år sedan. Och när vi bodde på Norra Fäladen i Lund var det oftast väldigt dimmigt och det var en vemodig känsla där. Antingen dimma eller storm. 

Så de här barndomsbilderna har varit med och lagt grunden till ljudet som följt med dig hela vägen?

– Så är det absolut.

Det är spännande, för om man skulle blunda och försöka visualisera dina låtar så finns det ett stråk av dimma i dem. Som på den nya plattan.

– Det är väldigt mycket disljus. Det där fina ljuset. Skåneljuset är väldigt speciellt, det är helt annorlunda när man landar nere i Skåne. Mycket bättre för foto.