– Jag började skriva dikter väldigt tidigt. Och under tonåren läste jag mycket. Pappa gav mig poesiböcker och jag läste alla poeter från 1880 och fram till 1950-talet. Jag kände tidigt att dikten var min ton. Men det var naturligtvis outvecklat på den tiden. Ungdomsdikter.

När började det seriösa skrivandet, om man får kalla det så?

– Jag var över 50 när jag började skriva på allvar. Jag bestämde mig för att skriva en bok med utgångspunkt i en separation jag just upplevt. Det slutade i samlingen Ropet in. På den tiden skickade man inte manuset till flera förlag utan man fick snällt vänta på svar från ett förlag innan man kunde skicka det vidare. Det tog en evinnerlig tid men jag fick ändå mycket värdefull respons och konstruktiv kritik från de förlag som tackade nej. Till slut hittade manuskriptet fram till Tomas Nydal på Studiekamraten i Skåne. Jag tar det här, sa han och då var det klart. Det är klart att det var ett jäkla spel också. Det gäller att har turen att stöta på rätt person som läser det man skriver. 

Din andra bok Den sovande flickan hade en helt annan utgångspunkt?

– Ja, jag hittade en tidningsartikel om den sovande flickan. Den handlade om Carolina Olsson på Oknö utanför Mönsterås. Hon växte upp i en lantbrukarfamilj. En februaridag 1876 kom hon hem och sa att hon kände sig dålig och gick till sängs. Sedan blev hon kvar i sängen. Hon slutade med allt och hamnade i en sorts dvala. Hon hölls vid liv genom att man matade henne med mjölk och sockervatten. Så låg hon från 14 års ålder tills hon var 46. Hela sin kvinnotid, vilket jag tyckte var intressant. Som att hon inte ville växa upp. Men hon levde sedan ett fullt normalt liv i 42 år. Det är en mycket fascinerade historia.  

Men hur förklarade man detta på den tiden?

– En del trodde att hon simulerade, andra att hon blivit förtrollad. Jag är mer inne på att hon råkat ut för något övergrepp. 1908 vaknade hon och sa att hon ville ha sill och att hon ville konfirmera sig. Sedan levde hon i många år. Tidningsklippet inleder också boken. Det var poeten Lennart Sjögren som tyckte att jag borde skriva en bok om det här och jag tänkte att det kan väl ingen människa begära. Men en bok blev det till slut.

Sedan dess har du publicerat sju diktsamlingar och samlingsvolymen ”Rönnbärsvägen”. Du har fått ett par tunga litterära priser och fina recensioner. Hur känns det att du ändå har en så begränsad läsekrets?

– Det är synd att många man tror att poesi är svårt. Jag föraktar inte folk för det. Jag förstår verkligen att det krävs något mer eftersom det är så koncentrerat. Det är en essens. Du kan inte bara läsa en dikt en gång. Då får du inte med allt. Men du behöver inte begripa allt heller, det räcker med en rytm eller en känsla. Vad kritiken beträffar har den genomgående varit bra, men på senare år har den nästan uteblivit helt. Det är nog ett utslag av en tidsanda där poesi inte riktigt räknas.

Har inte Tomas Tranströmers nobelpris gjort att dikten fått ett uppsving och en större publik?

– Nästan alla har läst någon dikt av Tranströmer men jag tror faktiskt inte att det har spridit läsandet till andra diktare. I stället blir det snävt. Det är lite sorgligt.

Det verkar inte som att du skriver av något inre tvång. Att du vill bearbeta eller göra dig av med upplevelser. Är det så?

– Jag har tidigare skrivit för att bearbeta men gör det inte längre. Jag är färdig med det nu. Och det finns en stor fara i att skriva för att bearbeta. Det är lätt att man glömmer bort konsten då.  Jag brukar säga att jag kan låta bli att skriva men jag vet faktiskt inte om det är sant. Jag har inte provat. 

Har du några förebilder?

– Jag älskar Werner Aspenström. Jag känner någon sorts släktskap med honom. Han skriver ofta okomplicerat om vardagen men ändå med mystik. Och han har humor. Poeter som inte har humor är ingenting för mig. Det är inte så att jag vill skriva som Werner Aspenström, men jag tycker mycket om hans texter.

Var hämtar du dina idéer om de inte dyker upp i till exempel en tidningsartikel?

– De kan komma från samtal jag hör på ett kafé eller från något jag läser. Eller från en målning. Jag gjorde samlingen Kropp av regn tillsammans med konstnärinnan Eva Lidén. Det är ett roligt sätt. Jag beskriver aldrig bilderna utan vad jag känner. Vad jag upplever inuti. Det är inte så många som jobbar så. Sedan blir jag väldigt inspirerad av träd. Jag älskar träd. Det har jag gjort sedan jag var barn. De är vackra, fridfulla och överväldigande. Det finns många träd i mina dikter.

Hur skulle du beskriva ditt sätt att skriva?

– Jag vill komma åt enkelhet. Men inte på det nyenkla sättet. Det måste finnas något annat, ett mysterium som ligger utanför vardagen. Det är det som gör att jag tycker om dikten. Den har i goda stunder något outtalat man inte kan förklara.

Du skriver till skillnad från många andra poeter nästan aldrig om din barndom? Varför gör du inte det?

– Jag är rädd för att det ska bli för kladdigt och sentimentalt men vissa starka upplevelser har jag ändå valt att ta med. Jag är överhuvudtaget rädd för patetik och för mycket skönhet. Det är lätt att det blir för vackert. Skönheten är underbar men det måste finnas något mer, en grop att falla i eller en nål att sticka sig på.

Blir det någon mer bok?

– Det vet jag faktiskt inte. Jag samlar på mig anteckningar. Det kan inte vara hur mycket huller om buller som helst, det måste finnas någon sorts ordning. Ibland finns den röda tråden från början men nu utgår dikterna inte från något särskilt. Sedan när jag tycker att jag har tillräckligt mycket lägger jag ut alla anteckningar som en solfjäder och börjar leta efter trådar. Kanske hittar jag någon … kanske inte.