Ljudet av metall som slår mot något hårt, ett krafsande ljud, något verkar borstas? (Skovlar mot skallar, mer finkalibrerade instrument mot skelettdelar, benbitar som borstas fria från jord.)
Konstverket ”Deathscape” består bara av ljud, i ett mörkt rum. Alla bilderna får man skapa själv. Inuti sitt huvud, medan ljuden fyller rummet.
– Inför ljud fantiserar man, det gör man inte inför bilder. Att ge bara ljudet fördjupar verket, säger Hrair Sarkissian.
En vänlig medelålders man med blommig skjorta under kavajen. Han är egentligen fotograf, uppvuxen i sin pappas fotoateljé i Damaskus, men söker alla uttryck som finns för att försöka fånga människors lidande. Den här gången var det ljud. Ljud från en massgrav som funnits i Spanien, där motståndare mot Francos fascister grävts ned efter att de avrättats av hans styrkor. Graven grävs ut av arkeologer specialiserade på historiska brott, skeletten ska identifieras och sedan få riktiga gravar.
En berättelse om krig som är historisk men också akut aktuell. Alla krig är sig lika, säger Hrair Sarkissian och ser oändligt sorgsen ut.
Levt med folkmordet
Han är uppvuxen i en armenisk familj. Han har levt hela sitt liv med berättelserna om det turkiska folkmordet på armenier under första världskriget och det var en resa till platsen där massakern ägde rum som inspirerade honom till ljudverket ”Deathscape”.
Alla de döda kropparna samlades i en stor hög som med åren blivit övervuxen och ser ut som en kulle.
– Men om man skrapar på den med sitt finger kommer benbitar fram. För armenier är det här ett pilgrimsmål, alla ska någon gång i sitt liv åka dit och ta med sig en bit ben hem. Ljudet av dessa fingrar som skrapade mot ben stannade kvar i mitt minne och ligger till grund för det här verket.
Tomma rum berättar
Lite längre in i Bonniers Konsthall hänger en hel vägg full med interiörer från bostäder runt om i världen. Tomma rum. Människorna finns inte i dem, men de fanns.
”Last seen” är titeln och varje bild visar den plats där en person som försvunnit – under krig, terror, diktaturer – senast sågs av sin familj. De är tagna i Libanon, Brasilien, Argentina, Bosnien och Kosovo. I utställningsrummet finns inte bakgrundshistorierna med, bara namnet på den försvunne och datumet då den senast sågs. Men Hrair Sarkissian berättar.
Han pekar på en bild, av en soffa i ett vardagsrum, där en kvinna bor som har förlorat tre söner. Den äldsta, en tonåring, sågs senast i den soffan – sen gick han ut, plockades av syrisk militär och försvann. Hans nioåriga lillebror dog av en granat som träffade honom på balkongen i lägenheten i Beirut. Hennes minsting dog av astma i skyddsrummet, ett år gammal.
– Men hon har fortfarande ett leende på läpparna.
En annan visar hörnet av ett hus, medfaret, putsen har flagnat och Hrair Sarkissian berättar att det är en bosnisk by. En dag blev en femtonårig kille utdragen hit tillsammans med sin mamma, sin syster och tjugo andra. Han böjde sig ned för att knyta skosnöret med hörde plötsligt ljudet av maskingevär. När han tittade upp låg alla ned, döda. Pojken överlevde genom att spela död han med. Han flydde till Tyskland men kom sedan tillbaka och flyttade in på samma plats där det hände.
– Varje morgon när han går ut genom dörren ser han det framför sig. Jag frågade honom varför han flyttade tillbaka, varför han bor där och han svarade: ”Jag vill visa min granne som bor här nedanför, som var den som dödade alla, att jag lever fortfarande. Du lyckades inte döda mig.”
Inte nedärvd smärta
Bakom varje bild finns en berättelse som knappt går att ta in. Hrair Sarkissian intervjuade femtio familjer, anhöriga till någon som försvunnit. En del hade väntat så länge som i 35 år på en bekräftelse på vad som hänt. Men sen klarade han inte av det längre.
– Vid en viss punkt kunde jag inte längre lyssna på de fruktansvärda historier som människor berättar. Då bestämde jag mig för att sluta, det kändes inte rättvist mot familjerna om jag inte längre kunde ge deras berättelser samma uppmärksamhet.
Det var extra svårt eftersom det handlade om ett nu. Människor som försvunnit nu, nyligen, människor som dödats, dödas, nu. Det handlade inte om en nedärvd smärta utan om ett pågående.
Hrair Sarkissian lämnade Damaskus långt innan kriget bröt ut, men hans familj stannade kvar. Ett annat av verken på utställningen visar en film av hur han med en stor slägga slår sönder en modell av det hus han växte upp i och som hans familj bodde kvar i.
– Jag ville göra något om att förlora sitt hem. Det är något som händer många av oss och inte nödvändigtvis på grund av krig, det kan ju bero på jordbävningar eller eldsvådor.
Men sedan träffades verkligen huset, fyra gånger, en av gångerna skadades hans pappa.
Jag frågar honom varför det är han som håller i släggan i videoverket.
– För att jag var arg. Jag är fortfarande arg. En känsla av desperation, när ska det här ta slut, kommer det ta slut innan jag förlorar allt?
Försonande lager snö
Hrair Sarkissian är arg och förtvivlad, hans bilder är vackra och poetiska, samtidigt som de skildrar några av mänsklighetens mörkaste sidor. De gör det indirekt, det är aldrig några människor med på bilderna. Han fotar med storformatskamera, det är dyrt och tidskrävande, varje bildutsnitt måste väljas med stor omsorg, stort tålamod.
Ljuset som faller in i en serie övergivna urbana rum, rå betong och översvämmade golv, egentligen skabbiga platser, blir sakralt och Hrair Sarkissian berättar att han inspirerats av armeniska kyrkor från 300-talet, där det bara fanns naturligt ljus.
En annan serie bilder är från Armenien, från det förlorade land som armenier i diasporan alltid drömmer om.
– För mig var det en total chock att komma dit och se vilket skick landet och människorna var i. Efter Sovjetunionens fall och kriget kring Nagorno-Karabach lämnades landet i totalt kaos.
Men trots förfallet är Armenien genom Hrair Sarkissians kameralins överpudrat av ett försonande lager lätt snö och det ser ändå på något sätt magiskt ut.
Utställningen ”The Other Side of Silence” består av verk från femton år av Hrair Sarkissians konstnärsskap. År som han ägnat åt att skildra krig, flykt, konflikt och mänskligt lidande, eftersom det pågår och angår oss alla. Han säger att så länge han berättar om de här ämnena känner han att han kanske ändå gör något litet som är bra. Jag frågar om han ser att hans konst förändrats genom åren.
– Ingenting i hur jag ser på världen har förändrats, men däremot hur långt jag är beredd att gå, hur långt jag pressar mig själv, för att berätta om människors lidande.
