– Allt det här började för flera år sedan när jag var här på utflykt med mina barn. Då var det bara utsidan som lockade, att det är så vackert här, berättar Jorge.
”Det var helt ofattbart”
Han återkom till reservoaren många gånger under årens lopp, tills han vid ett besök upptäckte ett ljud vid en av ventilerna.
– Jag förstod inte riktigt var fenomenet kom ifrån då jag inte visste hur det såg ut här inne.
Jorge, som är kompositör och musiker och bland annat har klasser i musikskapande på musikhögskolan, började ringa runt till alla instanser han kunde komma på. En enda person som förstod vad han pratade om hittade han. För att göra en lång historia något kortare så visade det sig till slut att det skulle kosta tusentals kronor bara att få bort den igenbommade plåtdörren in i reservoaren för att komma in. Jorge vägrade ge sig och erbjöd sig till och med att betala för det själv. Så en dag ytterligare några år senare fick han veta att den gamla dörren skulle plockas bort. (Och han slapp faktiskt stå för det själv.)
– Första gången jag gick ner här var det helt ofattbart. Jag hade ju anat tidigare, men det var helt fantastiskt och jag ville fånga känslan det gav på något sätt. Men då fick jag höra att svetsgubbarna skulle komma tillbaka på eftermiddagen och sätta tillbaka plåten.
Efter ytterligare vändor via telefonen till fastighetskontoret så fick Jorge till sist tillgång till reservoaren.
– Jag har fått skriva på papper, fått egen nyckel och brandmyndigheten har varit här och godkänt. Ett nytt räcke i trappan och galler har jag fått betala själv.
Verksamheten består än så länge av guidade visningar där Jorge sjunger, spelar och visar upp akustiken på olika sätt.
– Jag har kanske haft kring 30 visningar än så länge. Det är många hipsters från Majorna, men alla andra möjliga människor också.
Lämna mobiltelefonerna utanför
Jorge tar inget betalt för sina visningar men folk brukar vara snälla och lägga pengar ändå.
Namnet Kulturtemplet var först bara ett namn som lät bra. Men efter hand så har det börjat få en större innebörd för Jorge.
– Ja, jag har börjat gilla idén om det här som ett tempel. Man får nästan en spirituell upplevelse här, så vilken grej att öppna ett tempel som inte förvaltas av någon religion. Jag är inte religiös själv till exempel, men vilken typ av tempel kan man öppna i ett så pass sekulärt samhälle som vårt?
Jorge gillar den helt avskalade tomheten i vattenreservoaren.
– Här finns inga bilder, inga trosbekännelser utan bara ett stort tomrum som man får fylla själv med de här fantastiska ljuden. Det händer något med tids- och rumsuppfattningen när man står här. Speciellt om man släcker lamporna och det blir helt svart.
Jorge brukar be besökare att lämna sina mobiltelefoner vid ingången. Både för att de inte ska störa, men även för att gå ner ”ren” på något sätt i templet.
– Egentligen skulle jag vilja att de lämnar pengar och annat också. Det blir lite som vapenrummet i kyrkor. Det heter så för att man inte skulle bära med sig vapen in. Det är samma här. Man får avväpna sig från sin mobiltelefon först.
