Döden döden döden, som Astrid Lindgren brukade inleda telefonsamtalen med systrarna. ”För att få det överstökat”, som hon lär ha sagt.
Döden har också gått som en röd tråd genom 2021 års återuppståndna teaterrepertoar, som trots ännu ett svajigt år med restriktioner, och en publik som inte riktigt har vågat sig tillbaka, ändå har presterat många imponerande uppsättningar – eller kanske just därför.
Därtill har många stora teaternamn gått bort detta år: Lars Norén, Gunnel Lindblom, Lil Terselius … för att bara nämna några.
På Teater Brunnsgatan fyra har döden bearbetats i form av det ljuvligt underhållande lilla lust– och sorgespelet ”Titta pappa, en död cirkus”, Kristina Lugns och Staffan Westerbergs första och sista gemensamma drömspel om vilket regissören Martina Montelius sa – när jag intervjuade henne inför premiären – att ”det ska vara roligt att dö”.
På Dramaten gestaltades istället döden genom en nytänkande och lika nyskriven dansdokuföreställning, Tove Sahlins ”Liv död sex pop”, även den med gestaltade tankar om allas vårt oundvikliga dödsögonblick: hur vill vi ha det? Dö i fred eller omgivna av nära och kära?
Vid sidan av det har vi förstås den vanliga gamla döden, den som driver handlingen framåt i så många klassiska pjäser. Teaterhistorisk död i ny tappning har det också funnits en hel del av i år. Som Shakespeares ”Hamlet” i form av zombieapokalyps (amatörteatergruppen Teater T i Göteborg) och Sofokles ”Oidipus” som deckargåta för 2000-talet, i Lumors dråpliga dräparskröna ”Mördaren du söker”.
Jo, även 2021 års teaterår kan alltså sägas ha gått i pandemins tecken. Ändå började allt så hoppfullt, med allt färre restriktioner och och alltfler teatrar som så smått vågade öppna upp för en större teaterpublik än åtta personer.
Ett tag kändes nästan allt som vanligt. Men så kom bakslaget: en ökad smittspridning med nya muterade varianter som delta och nu senaste, omikron. Den första december införde därför Folhälsomyndigheten nya restriktioner för livekulturen. Tills vidare måste den som besöker Sveriges teatrar, biografer, konserthus och idrottsanläggningar uppvisa vaccinationsbevis vid inomhusevenemang för fler än 100 personer. Locket på – igen, samtidigt som kulturvärlden välkomnar det som en möjlighet att trots allt fortsatt hålla öppet.
Döden för de stora. Men ändå med humor och fantasi. Hur ska vi annars orka?
Detsamma gäller i mycket 2021 års teater för barn och unga, nu senaste på Helsingborgs Stadsteater som spelar ”Bröderna Lejonhjärta” (regi: Ronny Danielsson) under vinjetten ”Fantasy”, i en uppsättning som enligt Dagens Nyheters Pia Huss däremot tenderar att bli alltför mycket show, med Jonatan som peppig coach snarare än medkännande bror, på bekostnad av allvaret i berättelsen om mod och och syskonkärlek när bröderna Jonatan och Skorpan båda dör och hamnar i Nangijala. Inga liknelser i övrigt, men tankarna går till tv-serien ”Upload” (Amazon Prime, 2021), en sci-fi-komedi av ”The Office” skapare Greg Daniels som gestaltar livet efter detta i form av en lyxig resort dit välsituerade kan ladda upp sig till när de dör.
Själv längtar jag efter att i elfte timmen, innan nyårsklockorna slår in en ny tid detta onådens och nådens teaterår, hinna gosa in mig i en mer klassisk fantasivärld: Mumintrollens förunderliga universum i ”Granen” på Marionett teatern (Kulturhuset Stadsteatern) som just nu spelas för de allra yngsta, från fyra år. Jag menar, vad kan gå fel i en uppsättning som blandar dockspel med nyskriven livemusik, och som handlar om hur Mumintrollen, vilka normalt ligger i dvala vintertid, plötsligt vaknar upp strax innan jul och inte ens fattar vad denna högtid är för något. Ändå dras de in i stressen inför allt som måste fixa. Som hade fenomenet Norénjul nästlat sig ända in i Mumindalen.
