Termodynamikens andra huvudsats lär oss att ordningen inte uppstår av sig själv. Tvärtom går utvecklingen mot maximal entropi. På ren svenska: förvänta dig inte att det av naturen blir mindre stökig över tid. I mina mörkare stunder tänker jag att detta lika gärna kunde vara en historisk som fysikalisk lag. Otaliga är de samhällen som kollapsat under sin egen komplexitet.
Den intressantaste illustrationen av detta på evigheter hittar jag i Hanya Yanagiharas ”Mot paradiset”. Det är en science fiction-roman på nästan 800 sidor som sträcker sig över 200 år. I en alternativ historieskrivning tas läsaren med till 1893, då bland annat New York brutit sig ut ur USA och legaliserat homoäktenskap. I nästa del hamnar vi i 1990-talet då De fria staterna plågas av AIDS-epidemin. Slutligen landar vi i ett dystopiskt 2093 då världens drabbas av pandemivåg efter pandemivåg. Människor lever isolerade, med andningsmasker – lite som i en av John Brunners 70-tals dystopier. Greppet – att genom tre tidsfönster spegla en tematik – för tankarna till Maja Lunde, en av vår tids viktigaste cli-fi författare. Men även om klimatförändringarna spelar en viktig roll i ”Mot paradiset” är det något annat Yanagihara vill åt. En tilltagande entropi, karaktärer som dras ner i historiens malströmmar.
I De fria staterna 1893 är världen sig lik som i en Jane Austen-roman. Inbördeskriget slet sönder landet, stora rikedomar från slaveriet har ackumulerats och förmögna herrar arrangerar äktenskap. Med den stora skillnaden att män gifts bort med män. Den förmögna David Bingham hade kunnat vara en Jane Mansfield – han stickar strumpor åt behövande och ägnar dagarna åt filantropi. I 200 sidor får vi läsa om hur han slits mellan en älskare och en man som hans farfar – potentaten – parar ihop honom med. En medryckande och välberättad historia i sig. Men riktigt intressant blir det först när Yanagihara prövar De fria staternas principer på allvar: håller idealen när de kastats ut för entropins vattenfall? När zoonoserna och växthuseffekten stängt in alla i zoner – finns det något kvar av utopisternas jämlikhetsidéer? Ju mer man läser, ju mer inser man att svaret är ett dystert nej.
Yanagihara har hyllats i USA för sitt sinnrika berättande. Liksom den förra boken, den ohyggligt mörka ”Ett litet liv”, har kritikerna uppskattat hennes New York-skildring – både skitig och drömsk. Men hon har också dissats för att konstruera i överkant. Det är en obegriplig kritik. Säg den 800-sidiga roman som sträcker sig över 200 år och som dessutom omkonstruerar historien – som inte behöver ett robust stålskelett? Själv imponeras jag av enkelheten i Yanagiharas experiment – att skriva bort puritanismen ur USA:s historia – och hur hon hanterar konsekvenserna. På så sätt blir en annan tematik synlig: sveken mot ursprungsbefolkningen, de svarta och de mindre privilegierade. En stor mellandel – bokens bästa – ägnas åt exploateringen av Hawaii, där Yanagihara själv har bott. När kärnfamiljen som fängelsecell träder i bakgrunden blir konsekvenserna av slaveriet så tydligt. Detta kan låta platt – arvet efter inbördeskriget är knappast ett okänt ämne idag – men skildringen blir så mycket mer förfärande när Yanagihara liksom rensar sikten.
Samtidigt finns det mycket att invända mot i boken. Till exempel kan jag förstå tanken bakom att namnen David, Charles och Edward återkommer i alla berättelser. En historisk crossdressing – men som i praktiken gör läsaren förvirrad. ”Mot paradiset” innehåller mängder av symmetrier: som att David på 1890-talet nobbar farfars kavaljer medan Charlie på 2090-talet ingår ett äktenskap som en närmast identisk farfar arrangerar. Det sätter en tjusig rosett på berättelsen – men känns krystat. Att alla röster i boken låter lika har sina estetiska poänger, men framstår som taffligt. Översättaren Niclas Nilsson har gjort ett hästjobb med de små skiftningarna: den subtila ilskan hos David anno 1890, uppgivenheten hos Charlie 2090 och så vidare. Ändå räcker det inte för att karaktärerna ska bli distinkta.
Men trots dessa invändningar är ”Mot paradiset” det intressantaste experimentet jag läst på länge. På många sätt har Yanagihara skrivit en arketypisk ”stor amerikansk roman” som kretsar kring nationsbyggande, klass och drömmar om ett bättre liv. Samtidigt är romanens drivkrafter djupt o-amerikanska – på ett uppfriskande sätt. För i grunden är ”Mot paradiset” en berättelse om allt det vi inte kan styra över. Yanagihara vill visa oss alla de hinder och motgångar som karaktärerna – trots utopiska ambitioner – inte kan övervinna. Kanske kan man kalla det för ödet.
