Ett outtömligt verk

Kommunismen
Författare: Lars Mikael Raattamaa
Förlag: Bonniers

Inget av Lars Mikael Raattamaa i bokform på sex år. Nu ett desto digrare diktverk, kort och gott kallat Kommunismen. Det avslutas med en femtonhövdad sonettkrans kring de så kallade Kirunasvenskar som när tiden var inne och den stora revolutionen slutligen och sist skulle omstöpa världen emigrerade till Sovjetunionen.

Sonettkransen demonstrerar den tekniska förmåga och diktarådra som Raattamaa annars gärna bryter med. Den pekar också mot något annat, eller som det heter tidigare i boken, i ett stundom nästan absurdistiskt stycke med titeln ”Pablo Neruda”: ”Kommunismens brott är att den släckte drömmen om kommunismen.”

Frågan är ändå om inte Raattamaa vill återuppväcka drömmen, utopin om en annan ordning än den nu enväldiga, kapitalismens. För, kan han skriva, ”kapitalismen är krigets fortsättning med andra medel”. 

Samtidigt står det tidigt i boken att ”Paradiset är en byggarbetsplats”. Återkommande är idén om spridning och öppenhet: att texten, även den unikt skapade texten, är allas, utan slut och äganderätt. Texten är kollektiv, ”historieskrivningen ligger på alla människor”. Författaren är bara ett språkrör, som mer eller mindre filtrerar världens röster och individernas vägval.  Vid ett tillfälle yppas en milt självironisk sats: ”Ingen älskar en språkmaterialist.” Nästan alla som har makten över det inhemska litteraturklimatet älskar ju en språkmaterialist!  Och det är nog faktiskt värt att notera att såväl Raattamaa som Johan Jönson – det något mera fysiskt konkreta och politiskt radikala vänsteralternativet – publiceras på Bonniers. Denna marknadsliberalismens och högkulturens så förkättrade högborg hyser således de två kanske mest vänsterinriktade poetiska element som överhuvudtaget existerar i Sverige. Samma förlag förlägger även Göran Sonnevi och Göran Greider. Samt, ej att förglömma, Athena Farrokhzad.

Raattamaas diktbok utgör ett fantastiskt urval av stilar, former, ekvilibristik och antiestetik. Av avancerad stillöshet och språklig mångfald. Han reducerar och bryter upp och väljer medvetet felaktiga prepositioner, möjligen för att konkretisera emigranternas språksituation och de språkfattigas utanförskap. Han tar sig in i fångarnas och offrens villkor, tolkar människorättsaktivister världen över, deras bevekelsegrunder och åskådningar. Följer flyktingar längs spåren. Noterar höghus och förort. Men underordnar, i kommunistisk anda, själva jaget. Det är en intressant diktbok, där drömmarna och idéerna hela tiden framställs och framstår som något pågående och svårdefinierat. Ett verk och värv, en verklighet och värld, i långsam förändring, materiellt ändå den samma.

Men jag säger bara Trotskij! Raattamaas åttasidiga drama, lika godmodigt som skarpt, kring den revolutionäre ryske förloraren Trotskij är så fantastiskt livgivande, politiskt lurigt och litterärt berikande att det torde kunna användas på varje universitetsutbildning. Sammantaget bildar de 360 sidorna ett outtömligt verk.