The Revenant
Regi: Alejandro G. Iñárritu
Manus: Mark L. Smith, Alejandro G. Iñárritu, Michael Punke (bok)
Medverkande: Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson, Will Poulter
Betyg: 3/5
“Hämnden är i skaparens händer”, säger en pawnee som fått sin familj dödad av sioux. Men Hugh Glass (Leonardo DiCaprio) är inte redo att lyssna.
Året är 1823 och Glass har lett en grupp pälsjägare genom den farliga amerikanska vildmarken, men efter ett björnanfall som nära nog tar hans liv lämnas han att dö, övervakad av sonen Hawk och två andra jägare. När en av dem vill överge Glass protesterar Hawk men sticks ihjäl av kollegan John Fitzgerald (Tom Hardy). Glass begravs levande och överges i hast, men som titeln antyder – revenant betyder ”återuppstigen från de döda” – klarar sig Glass och har nu bara vedergällning kvar att leva för.
Den mexikanske regissören Alejandro Iñárritu tar oss i The Revenant till förmodern amerikansk kapitalism, som med DiCaprios egna ord gick ut på att döda djuren, plundra naturen, och driva bort eller utplåna ursprungsbefolkningen.
Människan är grym, verkar Iñárritu vilja säga, men också uthållig. Inspelningen ägde rum under sju månader i Kanada, med temperaturer på nedåt minus fyrtio grader, och naturens alla element är med och spelar biroller: livgivande eldar, isande forsar, piskande blåst och karga jordar. Den enda gång Glass utstrålar en skärva av lycka är när han lyckas fjutta igång en eld – bara för att sekunden senare köra in facklan i halsen för att stänga igen ett hål där dricksvattnet rann ut rödfärgat.
Efter att ha blivit snuvad fyra gånger verkar Leonardo DiCaprio redo att göra allt för en Oscarsstatyett. Inför inspelningen lärde han sig att skjuta musköt, tända en eld med fnöske och tala två indianspråk; han äter allt som serveras, såsom rå fisk och mossa, skär upp en häst och använder som sovsäck, och frustar sig igenom allt Alberta har att erbjuda – inklusive en forsränning i 40 minusgrader. När Iñárritu serverade fejkinälvor i gelé insisterade DiCaprio på riktig bisonlever. Bara striden med en björn tog flera dagar att spela in, och när DiCaprio i en scen rosslar från en bår är det skådespelarjaget som hostar upp eget slem från en av alla förkylningar.
Filmen skriver därmed – om än lite väl gärna – in sig i historien av komplicerade filminspelningar, såsom Herzogs vansinniga äventyr i Latinamerika under Aguirre, Guds vrede (1972) och Fitzcarraldo (1982). Även om det måste anses jobbigare att likt Herzog släpa en riktig ångbåt över Anderna (!), så skiner ambitionen igenom: filmteamet skall genomgå prövningar liknande filmkaraktärerna, just för att understryka temat om människans resiliens.
Cinematograf Emmanuel Lubezki har bara arbetat med naturligt ljus – och jag är beredd att äta en rå öring direkt ur Könkämäälven om han inte vinner pris för bästa foto. Precis som i Iñárritus förra Oscarsbete Birdman är The Revenant full med långa tagningar, såsom en storartad öppningsscen där jägarnas läger blir överfallet av en grupp arikara. Lubezki låter kameran slingra sig fram mellan träden som ett väsen, och följer – i betydelsen dansar efter – jägare efter jägare allt eftersom pilarna genomborrar deras kroppar, samtidigt som han fångar in lagom med motljus, lerstänk och motsträviga grenar för att påminna om vilken skön vildmark de slåss i.
Till skillnad från hos Tarantino, vars The Hard Eight är en slags tvillingfilm till denna, förväntas vi inte njuta av eller skratta åt våldet – eller ens applådera hämnden. Även om den nästan dialoglösa filmen ibland lutar åt smärtporr är Iñárritu vuxnare än att bara göra lättviktig underhållning, vilket han ytterligare understryker med den meditativa dimension som är så vanlig i vildmarksfilmer.
Den grizzlybjörn som anfaller Glass försvarar bara sina ungar, som gnyr när mamman dör, precis som ursprungsbefolkningen slåss för sitt habitat och vargar ger sig på ensamma bufflar. Jägarna är inte heller några skurkar, utan fattig-lappar som jagas runt i livsfarliga områden av sina överordnade till tuffa villkor. Till och med själviske Fitzgerald – vars habile Tom Hardy presenterar ännu en dialekt av svårpenetrerat mummel – går att förstå: han får inte betalt i tid utan efter levererade pälsar, så när manskapet lämnar lasten efter sig innebär det att han riskerat livhanken för ingenting.
Filosofin känns igen från Iñárritus tidigare filmer: natur och samhälle, djur och människa, civilisation och barbari, vän och fiende – skillnaden är suddig. Glass har en spiral inristad på sin vattenplunta – en dubbel symbol för hur naturen ger och tar liv, i ett kretslopp utan moral. Stadier övergår i varandra, precis som vattnet i bäckarna. Hämnden är som sagt i skaparens händer. Tanken är långt ifrån unik, men har genomförts sämre än såhär. Och även om Hollywood-buddhismen inte smakar lika friskt som bäckvatten i det vilda, så är både fotot och ansträngningen imponerande.
I en drömscen med en vacker kyrkoruin, vars klocka fortfarande svajar med vinden framgår att till och med den senaste civilisationen på kontinenten – den kristna – är övergående. ”On est tous des sauvages” hänger en skylt runt halsen på en pawnee som hängts i ett träd. Vi är alla vildar.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
