funderar på när det kommer att komma fram
eller snarare om.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Förr sa man
det kommer som ett brev på posten
och alla förstod vad man menade.
Det går som tåget
sa man också.
Man fortsatte säga så rätt länge.
Människan gör det
tror att det som varit ska komma tillbaka
och sedan fortsätter man använda uttrycken ännu en tid.
Fast man inte längre tror.
Och uttrycken blir till en kollektiv lögn
som bildar en ny sanning.
Och man skrattar till lite igenkännande
med en delad ironi över allt som inte fungerar.
Man säger
att SJ aldrig lär sig att det snöar på vintern i Sverige.
Att politikerna inte …
att de …
Helt förträngande att en del av ansvaret är ens eget
Sedan slutar man använda orden
och när tågen slutar gå
och posten slutar komma.
Då säger en del:
Helvete.
Att vi inte såg vad som var på väg att hända.
Men det är som det är.
Andra säger:
Nu tar vi saken i egna händer.
Jag lägger ett julkort på lådan
och funderar på vad jag kommer att minnas av året som gått.
”Vad fan får jag för pengarna?”
kommer jag att minnas.
För att så många blev så upprörda.
Trots att det är den viktigaste fråga vi kan ställa.
Och som vi borde bli glada var gång någon ställer.
För att den erbjuder oss en chans att berätta
Om solidaritet. Representativitet och demokrati.
Men främst för att 2017 var första gången jag kom på mig själv med att tänka:
Jag kanske också behöver en privat sjukförsäkring
För när jag sitter där i kön
och gång på gång blir bortkopplad
och via vårdcentralens hemsida får veta att jag med en försäkring får en personlig och snabbare service. Då väcks sådana tankar.
Och sakta undergrävs tilliten.
Och portot för brevet jag inte vet om det kommer fram höjs vid årsskiftet till nio kr.
Jag kommer minnas att 2017 var året när Juholt sa att han var så in i helvete orolig för demokratin att han sa det högt och då fick veta att det var inte något som passade sig att säga som ambassadör. Då ska man sprida en positiv bild av Sverige.
Och jag kommer att minnas att bara en vecka senare kom de första tankarna om att demokratin måste pausas för klimatets skulle på allvar upp i svensk press.
Jag kommer minnas 2017 som året då det var som att hela demokratin kom i gungning
när gamla maktordningar ställdes på ända
och kvinnorna började berätta.
Hoppet att tiden var inne för en verklig förändring
och samtidig rädslan
för drevets kraft
oförmågan att upprätthålla rättssamhällets principer
och människovärdet.
För när maktförhållanden ändras
är plötsligt den tidigare starke den svage
den mest utsatte.
Det gäller att vara medveten om det
om man vill skapa verklig förändring.
För vi måste trots allt fortsätta leva tillsammans.
Och om vi börjar slarva med detaljerna
är risken stor att samma maktordningar bildas på nytt
bara med nya namn.
Om moral är intressant endast när konsekvenserna når en offentlighet.
Ändå.
Något verkade hålla på hända.
Jag kommer minnas att världens ledare i adventstid lekte med elden.
Och pojken.
Jag kommer minnas pojken i Palestina som stod och stampade på en affisch med Trumps huvud dagen efter Trump utnämnt Jerusalem till Israels huvudstad.
Jag kommer minnas hatet i hans ögon.
Han kan inte ha varit mer än sju.
Hans ögon skrämde mig.
Jag kommer minnas att 2017 var året då terrorattentat i Europa inte längre blev en nyhet.
Jag kommer därför inte minnas Manchester
22 döda
Många unga.
Jaha tänkte jag
inte mer än så
inte ens
att detta inte bekommer mig
bekom mig
dramaturgin är given
ett par dagar framåt
extrasändningar från ekot
extra svarta och extra feta rubriker
terrorexperter
intervju med ögonvittnen
som vi kan identifiera oss med
så vi ska känna
det kunde varit jag
fast jag känner
inget
Första gången det hände satt jag som klistrad vid radion
ringde hem
ringde min närmaste vän
ett terrordåd i Europa
fruktansvärt
det ofattbara hade hänt
vi talade om demokrati
och politik
och vad som är meningen med allt
vi talade hur man får tillbaka hoppet
även andra, tredje och femte gången
ringde vi
läste och lyssnade.
Men inte när det hände i Manchester.
Där var gränsen nådd.
Man vet det aldrig i förväg
vart gränsen går
när det oerhörda blir det nya normala.
Går den att undvika?
Hur feta kan rubrikerna vara innan det går inflation i färg?
Hur många gånger kan man läsa ordet fruktansvärt innan det inte längre syns?
Jag lägger ett julkort på lådan.
Och tänker.
Från om med nu vill jag skriva med tunnare stift
med mindre bokstäver.
Jag vill tala tystare
och med färre ord.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
