BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Det känns väldigt roligt, framför allt att filmen fått så fin respons, säger hon när vi träffas på ett stimmigt café på Mariatorget i Stockholm.
Filmen bygger på egna erfarenheter av att befinna sig i "mellanrummet", att vara hemma men ändå bära på en skavande känsla av inte riktigt höra till.
– I och med min uppväxt har jag frågat mig själv var jag egentligen hör hemma utan att riktigt finna ett svar på det. Jag har känt att definitionen av hem som en plats där man har bott länge, eller en plats man delar med andra människor som tillhör samma nation eller kultur inte riktigt räcker för mig. Det var en intressant fråga att undersöka konstnärligt: Vad är ett hem om det inte är nationen eller den gemensamma kulturen? säger Sophie Vuković.
Hon kallar känslan av att vara hemma men samtidigt inte till 100 procent känna sig hemma för "mellanrummet". I filmen beskriver hon tillståndet som en känsla av att vara "utspridd över för många ytor".
– Jag tror att många delar den upplevelsen, människor som fötts någon annanstans eller har föräldrar som är födda i ett annat land. Samtidigt tror jag att det finns många mellanrum i alla människor, att vi är komplexa varelser som alla möter situationer där en känner att en inte riktigt passar in, säger hon.
Ett mänskligt behov
Shapeshifters gestaltar en inre resa, ett sökande efter tillhörighet. Från den lilla femåriga flickan som med glädje berättar om sitt hemland Australien på den internationella skolan i Kina och efteråt uppmanas berätta om sitt egentliga hemland – Jugoslavien. Över resan tillbaka till föräldrarnas födelseland, och känslan av att inte bottna varken i föräldrarnas språk eller på kräftskivan där infödda svenskar ledigt leker med sitt idiom i självklar harmoni med skärgårdslandskapet som sakta fördunklas i augustinatten.
Hur viktigt är det att känna nationell tillhörighet?
– Jag tror inte att det är så viktigt egentligen. Samtidigt har vi alla ett stort behov av att tillhöra, att ha ett sammanhang och förstå vår plats i världen. Filmen handlar om att det är ett mänskligt behov att tillhöra, men att det kanske är lite föråldrat att hänga fast vid idén om nationell identitet som något som ska funka för alla. För vår värld ser inte ut så. Människors identitet är mångbottnad och att placera människor i fack går emot verkligheten, säger hon.
Vänskap – en utväg
I filmen bildar Sophies föräldrar en tillbakalutad motvikt till hennes sökande efter en identitet.
– Mina föräldrar lämnade sitt födelseland för att bygga ett bättre liv för barnen. Därför kan det kännas skamligt att börja ställa frågor om identitet när man bara borde vara tacksam, säger hon.
Föräldrarna har svårt att förstå vad hon är ute efter.
– De är pragmatiska. De säger att det är bra här, men det är det inte i ex-Jugoslavien. De tillför fler perspektiv och lite humor: Vill ni klaga så åk tillbaka till Jugoslavien och bli arbetslösa, säger de ungefär.
Sophie åker till forna Jugoslavien, och känner att hon aldrig vill tillbaka till Sverige igen.
– Det är vanligt bland människor som lever i diaspora att söka sina rötter för att skapa en mening om vem man är. Samtidigt är det lite som att jaga en förskönad bild. Men resan var nödvändig för att komma till insikt om att idén om ett hem byggt på nationsgränser är en fiktion, säger hon.
Men "mellanförskapet" är verkligt.
– Jag kan tycka att ordledet "mellan" signalerar ett slags passivitet, lite som att vara i limbo. Men för mig är mellanrummet i dag en dynamisk och inspirerande plats. Det är ett konstant växlande tillstånd där kombinationen av identiteter skapar intressanta spänningar. Om man saknar en fast punkt i världen kan man i stället hylla öppen-heten, säger hon.
I filmens inledning träffar Sophies karaktär en vän från förr och minnen av hur de skapade en egen värld väcks. Mot slutet framträder vänskap som en möjlig väg att hitta hem.
– Jag ville visa att vänskap är en slags utväg. Det som betyder något är vänskap och relationer. Genom vänkapen kan en hitta sin plats, och sitt eget sätt att förstå sig själv och världen. Ja, hitta hem, säger Sophie Vuković.
