– Det har varit en jättelång process. Det var flera år sedan vi bestämde oss för att göra ­”Moderna tider”. Jag har ju jobbat så mycket, att jag tagit en klassiker och sedan skrivit en egen pjäs av det. Det har blivit på lite olika sätt, säger Erik Holmberg när ensemblen fått gå på välförtjänt paus. 

Pandemin ställde in den första tänkta speltiden. Sen gjorde den egna samtiden sitt för att helt kasta kull den idé som Erik Holmström hade. En grund­fråga har varit vad begreppet moderna tider kan tänkas betyda idag, och redan i titeln ges en förväntan om att det ska handla om nutid, menar Erik. 

– Och det enda som fanns, det var corona. Det lade sig som en blöt filt över allting, så då körde jag fast rätt ordentligt och visste inte alls vilken riktning jag skulle ta.  

Gick på magkänsla

Vid det laget hade han gjort 15 till 20 djupintervjuer kring temat arbete. Tanken var att det skulle vara en grundbult i manusskrivandet.  

– Jag hade börjat skriva repliker som var otroligt fria, och hade inget alls att göra med Chaplin i princip. Jag gick på magkänsla så det blev repliker om träning, cancer och grejer. Men det var då jag hörde av mig till Pontus, berättar Erik.  

Pontus Lundkvist skriver och ritar vanligtvis serier och de båda har tidigare strålat samman på Malmö dockteater, som Erik Holmström driver till vardags. 

– Då tänkte jag; Pontus är ju ett jävla geni, så jag frågade honom om han ville vara med och skriva. Sen fick vi med oss dramaturgen Eva-Maria Benavente Dahlin, så vi blev en liten manusgrupp, och det blev ju så jävla härligt.

Med det tog manuset en helt ny riktning. Kostym och scenografi existerade ju redan, så de hade tydliga ramar att förhålla sig till, vilket visade sig vara av godo. 

– Det är ju väldigt mycket Chaplin nu. Alla på scenen är kopior av Charlie Chaplin, och de åker i tidsmaskiner hit och dit och skapar olika parallella tidslinjer. Så det är väldig spejsat, skrattar Erik Holmström. 

En viss scen i filmen ”Moderna tider” blev utgångspunkten. Kortfattat går skämtet i scenen ut på att Charlie Chaplin ska uppträda på en restaurang, men då han inte kan texten till sången så har han skrivit upp den på manschetten. Men manschetten flyger så klart bort så fort Charlie slår ut med armarna i inledningen av numret. 

– Så vårt upplägg med pjäsen är att alla har väldigt mycket på hjärtat när de kommer in. Men de har skrivit upp det på manschetten, som de tappat. Så de vet inte vad de gör där eller vilka dom är.

Samtidigt är ”Moderna tider” anno 2022 en slags identitetsupplösning och handlar om någon slags obegriplighet av både omvärlden och sig själv, säger Pontus.

– På så sätt knyter den an jättemycket till existentialism och modernism. I teaterhistoria handlar det om ”I väntan på Godot” och hela inriktningen om hur man ska fortsätta att vara människa. Så det började i arbetskritik och slutade som någon slags existentialism. 

Kastats ut från fabriken

Eventuella sensmoraler eller visdomar överlämnar de till publiken själva att greppa. 

– Jag tror att jag och Pontus bara lagt en stor buffé på bordet som man får plocka från själv. Men det har ett slags perspektiv från en maktlös människa. Chaplin är ju den här lilla ­luffaren som tvingas in i ­fabriken och sen ut i samhället. 

– Nu har vi snarare kastats ut från fabriken igen. Det finns inga anställningar och alla ska istället vara egna företagare. Innan sålde man sin tid och kropp, nu måste man sälja sitt beteende och sin person i högre grad, fortsätter han. 

Charlie Chaplin, slapstick, existentialism och kritik av samtidens arbetslinje kan låta som många genrer i ett. Men Erik Holmström är ändå rätt säker på benämningarna. 

– Jag skulle säga att det är en mycket förvirrad och svart komedi. Men vi får se när vi har första testvisningen. Det kanske blir jättedeppig stämning här. Men det smattrar ju om pjäsen i alla fall. Det är ofta rappt med mycket frågeställningar och dumheter.