Han kramade klubb- och landslagskamraten Max Darj hårt. Samtidigt vrålade Jesper Konradsson ut sin glädje.
Det var efter slutsignalen i Partille Arena för en vecka sedan. Alingsås HK hade slagit ut IK Sävehof i den fjärde SM-semi-finalen.
– Ja, det var glädje, säger Jesper Konradsson när han tänker sig tillbaka in i ögonblicket. Känslan jag hade efter den matchen har jag nog aldrig haft förut. Det var så mycket mer än att bara gå till final. Vi hade slagit klubben som alltid har varit den största rivalen för mig, ända sedan jag var ungdomsspelare i Kärra. Och att få göra det på deras hemmaplan.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Sista matchen med gänget
Segern betydde också att det nu blir en sista match tillsammans inför 11 000 åskådare i Malmö Arena innan flera i laget försvinner från Alingsås.
– Marcus Enström och Pontus Johansson slutar helt. Och Max, som jag kramade om ganska hårt, ska precis som jag bli utlandsproffs, säger Konradsson och fortsätter:
– Vi har ju inte direkt gjort någon klockren vår spelmässigt. Jag har verkligen inte tagit för givet att jag skulle få avsluta med ännu en SM-final, så det var en lättnad också. Det var speciellt att vinna den matchen mot Sävehof.
Lillebror blev storebror
Jesper Konradsson lämnade Hisingsklubben Kärra HF som 17-åring och tog klivet till elit-serielaget Alingsås. På den tiden, 2011, var Sävehof regerande svensk mästare och den stora handbollsdominanten även på herrsidan.
– Under mina första år i Alingsås var vi lillebror till Sävehof, men de senaste åren har vi tagit över fullständigt. Vi har haft bra facit mot dem och nu spelar vi SM-final för fjärde året i rad.
Det mest logiska för en 17-årig stor handbollstalang från Göteborg vore att hamna i Sävehof eller Redbergslid. Varför valde du bort dem och tackade ja till Alingsås?
– Det var det som AHK presenterade för mig, att jag skulle vara en av två mittnior som skulle spela i elitserien. De andra klubbarna sa mer att jag skulle få se och lära med A-truppen och mest spela juniorhandboll. Jag hade ändå spelat med Kärra i allsvenskan (näst högsta serien) och kände att det skulle ge mig mer att få spela viktiga matcher i elitserien. Och det fick jag göra i Alingsås redan första hösten.
Danmark väntar
I sommar flyttar han till den danska toppklubben Skjern på västra Jylland. Från att vara en handbollsspelare med en Svenssonlön får han i fortsättningen betalning enligt den danska skattelagstiftningen om utländska forskare eller ”nyckelmedarbetare”. Det innebär en minimilön efter skatt på minst 47 000 danska kronor i månaden (drygt 60 000 svenska kronor netto).
När förstod du att du skulle kunna leva på att spela handboll?
– Det är först nu när jag ska till Danmark som jag verkligen känner att handboll blir mitt jobb på riktigt. Det känns jäkligt bra, men jag har inte så mycket att jämföra med. Jag har aldrig haft ett vanligt sju-till-fyra-jobb, och det känns väl som om jag inte skulle klara av att ha det heller, säger Jesper Konradsson och skrattar.
Få handbollsspelare blir så rika på sin idrott att de inte behöver jobba efter karriären. Hur tänker du kring det?
– Jag tänker väl mest på att försöka vara smart med pengarna jag får nu, så att jag kan ha det så bra som möjligt efteråt.
Är det lika roligt med handboll nu som när du var ungdomsspelare i Kärra?
– Nej, det tror jag faktiskt inte. Jag har svårt att se att jag skulle träna så mycket som jag gör i dag om jag inte tjänade pengar på det. Handboll är ju fortfarande fantastiskt roligt när man får spela de stora matcherna, men när jag var yngre tyckte jag att varenda träning var rolig. Så är det inte riktigt idag. Och att åka i väg på cuper när man var 13–14 år, det var sjukt roligt. Det är sånt man saknar lite.
En enda match
Efter sex år i Alingsås har Jesper Konradsson nu bara en match kvar med klubben: SM-final mot Kristianstad – precis som de två senaste åren.
Ni har förlorat två finaler i rad mot Kristianstad och bara vunnit en match av åtta mot dem de senaste tre åren. En på åtta – är det så era chanser ser ut?
– Det är nog inte omöjligt att det är så. Men nu handlar det om en enda match. Och om man tittar på den här säsongen är det 50 procent. Vi vann varsin gång i grundserien. De är väl favoriter med lite mer än 50 procent, men vi har en bra chans.
Vad ska till för att ni ska kunna slå dem nu?
– Man måste vinna målvaktsmatchen eller i alla fall göra den jämn. Förra året tokdominerade Simic i Kristianstads mål och då blir det väldigt svårt. Vi måste vinna de små matcherna i matchen. När de får utvisningar och vi är en man mer behöver vi vinna de perioderna. Sådana saker avgör.
Det blir tio dagar mellan sista semifinalen och finalen. Hur har det varit att vänta så länge?
– Det här är nästan den bästa veckan jag vet. Man har gått runt och bara njutit av att veta att vi är i final och att ingen kan ändra på det. Men kvällen före en så här stor match och timmarna före är outhärdliga. Man tänker så mycket på matchen hela tiden och det är bara jobbigt.
Kan du beskriva skillnaden mellan att avsluta i Alingsås med silver och guld?
– Det är väldigt svårt. Men ett guld hade ju varit helt magiskt. Det är inte bara det att man vill vinna själv, utan också att man hatar att se motståndarna vara så glada. I Alingsås bygger vi mycket på ilska och hat. Jag brukar vilja titta ordentligt när de andra jublar, som efter finalen förra året, för att jag verkligen ska känna: ”Fan, det här vill jag inte uppleva igen”.
