Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

– Det är en bok som jag hade velat läsa när jag var ung, men då fanns inga berättelser om kärlek mellan kvinnor över huvud taget, säger Eva Borgström till ETC.

Hon är litteraturprofessor vid Göteborgs universitet och har tidigare bland annat forskat om kärlek mellan kvinnor som litterärt tema.

– Kvinnorörelsens kvinnor själva hade ju all anledning att inte prata öppet om sina relationer. Det var förbjudet och den antifeministiska retoriken var stenhård. Så de höll tyst, men så har den tystnaden också spridit sig till historieskrivningen. Det finns några biografier om enskilda kvinnor som berättar om den samkönade kärleken, men först nu med Fröken Friman och succen för Fatima Brenners Ester Blenda Nordström-bok får man säga att tystnaden definitivt har brutits.

– Det fanns uppenbart många kvinnor i rörelsens ledande skikt som levde tillsammans och detta har man inte skrivit om. Därför ville vi göra det.

Har det varit svårt att hitta informationen, då många inte pratade öppet om sina relationer?

– Det har varit förvånansvärt lätt. Många par var tillräckligt öppna om sina liv för att historiker ska ha kunnat hitta dem.

– Det finns många enskilda historier. I det här projektet har vi samlat många berättelser för att se om vi kan hitta större linjer och mönster.

Vad har ni fått syn på?

– Dels att de var så många. Och dels att det var så accepterat inom kvinnorörelsen. Det var inte så att man pratade om de samkönade relationerna i offentligheten. På så sätt var man tyst, men i det personliga livet var de mer accepterade än många kanske tror.

Vilken roll hade de lesbiska paren i kvinnorörelsen?

– Många av de här paren levde tillsammans i många år. De var också nav i vänskapskretsar, bekantskapskretsar och i politiska nätverk. Och att man i de här nätverken kunde prova idéer, hitta på nya projekt och planer. De här kvinnorna ville ju ha kvinnlig rösträtt så klart. Men de ville ju också förändra världen och Sverige. De jobbade inte bara med kvinnofrågor, utan med alla socialpolitiska frågor, de ville förändra klädedräkten, skapa bättre bostäder, förbättra situationen för utomäktenskapliga barn, få fram bättre preventivmedel och sexualrådgivning. De hade enormt mycket för sig.

– Många människor kretsar runt dessa par. Elin Wägner, till exempel, hade vad jag vet mestadels kärleksrelationer med män, men hon ingick också i de här kretsarna.

– Det bildades personliga och politiska nätverk, där många av de här kvinnorna blev centralfigurer.

Äktenskapet var omodernt

Anledningarna till att kvinnor som älskade varandra kunde leva tillsammans i en tid när homosexualitet var tabu fanns bland annat i de materiella förutsättningarna. Runt 1910-20-talet var majoriteten av kvinnorna i Stockholm ogifta, bland annat för att det inte fanns tillräckligt med män, men kanske också för att äktenskapet var så omodernt, tror Eva Borgström. Yrkesarbetande kvinnor som försörjde sig själva, kanske inte var så sugna på att förlora sin myndighet, vilket de gjorde om de gifte sig.

– Många kvinnor levde tillsammans av praktiska och ekonomiska skäl. Kvinnolönerna var låga, hyrorna var höga. Bostäderna var få. Det fanns ju många som levde i väninnerelationer eller i kollektiv av olika slag.

Det här var heller inte någonting som folk tyckte var märkligt eller misstänkt, berättar Eva Borgström.

– Det var något tillvaron tvingade fram. Konstigt blev det först lite längre fram under 1900-talet. En effekt av att sexologer började begreppsindela saker och ting, då kunde kvinnor som levde tillsammans börja misstänkliggöras.

Att många kvinnor levde tillsammans av praktiska skäl, öppnade upp för att kvinnor också kunde göra det av romantiska skäl, berättar hon.

”Homohistorien kantad av bokbål”

Eva Borgström berättar också om den tidens idéer om romantisk vänskap, som bland annat Fredrika Bremer vurmade för, som något som öppnade upp detta frirum.

– Man kunde ha livslånga, svärmiska, innerliga förhållanden med varandra, inklusive att man delade hus, ekonomi och framtid. Det var en institution som var accepterad. Många av de här kvinnorna kunde använda sig av de idéerna, som ett frirum, utan att folk tyckte det var konstigt.

Är det något under arbetet som har förvånat er?

– Man tänker sig att det här har varit nedtystat, inget som man skriver om. Både den kvinnliga och manliga homohistorien är kantad av bokbål och bortrensade brev och dagböcker. Väldigt mycket personligt material har förstörts.

– Samtidigt, och här kommer förvåningsmomentet, så finns ju också många som verkligen ville berätta om sina liv och kärlekar, på ett sätt som också eftervärlden skulle få ta del av. Selma Lagerlöf och Sophie Elkan sparade sina brev. De visste ju att breven skulle läsas av eftervärlden. Klara Johansson (litteraturkritiker som också gav ut Fredrika Bremers brev, reds. anm.) skrev om sin kärlek i sina dagböcker.

– Hon skriver om svårigheter att skriva och så vidare, litterära dagböcker om arbete och litteratur. Sedan bryter hon ut i en berättelse om hur fantastisk och betydelsefull Ellen Kleman är i Johanssons liv, hur Kleman är hennes allt. Varför gör hon det? Visste inte hon det redan, efter femton år tillsammans? Klart hon gjorde. Hon berättar ju för oss, vilket forskaren Carina Burman har visat. Klara Johansson visste att om eftervärlden skulle se hennes dagböcker skulle de kanske ges ut. Hon ville att eftervärlden skulle veta hur viktig Kleman var för henne, så hon berättade om det.

– Så det har förvånat att det finns mer öppenhet i de här dokumenten än man kanske skulle kunna tro.

Har ni kunnat hitta några tidigare okände kvinnor, eller arbetarkvinnor som kanske inte lämnar stora brevsamlingar efter sig?

– Vi tog de lättplockade frukterna först, där det finns stora brevsamlingar. Men Lars Gårdfeldt hittade i ett brev till Lydia Wahlström, en av de centrala gestalterna i rösträttsrörelsen, från en Anna Wellander. En småskolelärarinna. De hade haft kontakt i Lydias ungdom och hon skrev brev till Lydia under många år. Oerhört kärleksfulla och längtande brev. Väldigt gripande brev. Henne hade ingen människa hört talas om. Det finns närmare 100 sidor brevtext från henne, och Lars Gårdfelt hittade henne av en slump. Hon levde med små omständigheter som lärare och guvernant, underställd i bättre folks hushåll. Hon arbetade för sin brödföda hela livet.

– Ska man hitta arbetarkvinnor och vanligt folk, är brev och dagböcker mindre troligt att hitta, och ännu mindre troligt att de hamnat på bibliotek.

Var helt otänkbart

Samtidigt som det fanns många samkönade kärlekspar i kvinnorörelsen så var homosexualitet en icke-fråga.

– De här kvinnorna politiserade allt. De ville göra om hela samhället, bygga ett helt nytt samhälle, som skulle vara bra för kvinnorna och barnen och de fattiga. Sveriges skulle byggas om från grunden, det var deras enkla projekt. Men ingen drev frågan om homosexualitet. Det gick inte. Att gå ut och säga högt att jag är homosexuell i offentligheten var helt otänkbart.

– På så sätt är det här frirummet motsägelsefullt.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.