”Ett fantastiskt sätt att få lydiga anhängare”

– Alla som håller i den ser ut som om de håller i mitt avhuggna huvud, till och med jag själv. Det känns som Macbeth, säger hon.

Hennes skratt punkterar tystnaden i det gemensamma utrymme där vi sitter, en trappa upp i ett hotell i London i slutet av september.

Men märkligheten är avsiktlig. Den är tänkt att fånga det hon skriver om – en spegelvärld där hennes självuppfattning förvanskas. Kleins utgångspunkt är hennes egen dubbelgångare, författaren Naomi Wolf. I över ett årtionde har Klein upprepade gånger förväxlats med Wolf. Det som till en början mest kändes tröttsamt blev alltmer frustrerande – till och med destabiliserande – när det förflyttades till sociala medier och Wolf dök huvudstupa in i konspirationskulturen och allierade sig med extremhögern. 

De två förväxlas så ofta att algoritmerna på sociala medier började föreslå Kleins namn när folk skrev om det senaste Wolf sagt eller gjort.

Personligt men välbekant

Naomi Klein är framför allt känd för sitt skrivande och sin aktivism mot storbolag, katastrofkapitalism och klimatkrisen, så ”Doppelgänger” är på många sätt något nytt för henne. Boken är mer kåserande och personlig, den är rolig och ärlig. 

Klein talar med dämpad röst, sittandes i andra änden av soffan i ett ganska pampigt rum med böcker längs väggarna. Hon säger att en anledning till detta var att hon ville skriva med sin egen röst, inte rätta sig efter någon föreställning hon hade i huvudet om hur en seriös intellektuell bör låta.

Hon oroade sig dock för att den kanske är för specifik, att responsen skulle bli: ”Okej, det är intressant för dig, men vad har det med mig att göra?” Det undrade jag också när jag hörde bokens premiss, men den funkar. Delvis för att det är uppfriskande att läsa någon så etablerad skriva så uppriktigt om sina egna osäkerheter, men också för att den innehåller många av Kleins stora teman.

”Svindel på planetär nivå”

Det är frestande att fokusera på spåret om Naomi Wolf, men hon är bara en fallstudie. Utöver att vara Kleins dubbelgångare är hon också sin egen dubbelgångare. Wolf, som en gång i tiden var en framträdande feminist och rådgivare till det demokratiska partiet, står nu på samma sida som personer som Tucker Carlson, tidigare programledare på Fox News, och Steve Bannon, Donald Trumps tidigare chefsstrateg, och har blivit del av vad Klein kallar spegelvärlden. Det är här konspirationsteorier sprids, det är här vänsterns kritik mot bolagens makt absorberas och förvrängs så att ”avreglerad kapitalism” framställs som ”förklädd kommunism” och det är här ”hälsoinfluencers gör gemensam sak med eldsprutande högerextrema propagandister, allt för att rädda och skydda barnen”.

Klein analyserar hur invånarna i spegelvärlden hamnat där, bland annat kring lockelsen i att få inflytande på nätet och tjäna stora pengar inom uppmärksamhetsekonomin. Men också kring den oro som klimatkrisen genererar. 

Det är inte bara människor som blir dubbelgångare till sina tidigare jag, säger Klein. Även jorden blir det och framkallar ”svindel på planetär nivå”. Där det en gång i tiden fanns skogar som myllrade av liv, finns nu naturfattig jordbruksmark. Vi står inför risken för en ny massutrotning och människor jorden över andas giftig luft. Det kanske inte är ”en av de medvetna faktorerna som får en att agera på ett visst sätt”, men det ”är en universell upplevelse”, de ”sammanhängande ekologiska kriserna” är en del i varför människor känner hopplöshet, säger Klein.

Grumlar vänsterns argument

Problemet är att för en del människor bemöter spegelvärlden denna oro bättre än något annat. Inte genom att på allvar göra något åt klimatkrisen, utan genom att spela på dessa känslor för egen vinning – ett auktoritärt politiskt projekt som är högst nationalistiskt och har inslag som är ”uttryckligen fascistiska” (även om inte alla befinner sig i spegelvärlden av den anledningen). Ta Steve Bannon som exempel.

– Även om de flesta av oss som motsätter sig hans politiska projekt väljer att inte se honom så betraktar han oss noga. Vilka frågor vi överger, vilka diskussioner vi inte har, vilka människor vi förolämpar och fördömer.

Detta fokus på populära frågor skulle kunna vara hans biljett till nästa våg av valsegrar, varnar Klein.

Folk som Bannon tar över sanningar – på samma sätt som eliter utnyttjar nödsituationer för egen vinning, vilket är ett av argumenten i Kleins bok ”Chockdoktrinen” – och blandar dem med farliga lögner, såsom konspirationsteorin om ”den stora återställningen”. De kapar och grumlar vänsterns argument – de utnyttjar folks oro och får det att framstå som att de går i spetsen för motståndet, utan att erbjuda några verkliga alternativ till ”storbolagens rovdrift” som de rasar mot.

Genom att utnyttja konspirationskulturen blir de den enda källan folk litar på, oavsett vad de hör, läser eller till och med själva ser. Ett sådant exempel på senare tid, säger Klein, är att vapen med riktad energi ska ha orsakat skogsbränderna på Maui.

– Allt måste ha en alternativ historia, det är ett fantastiskt sätt att få lydiga anhängare.

Viktigt eller fåfängt?

Spegelvärlden bör inte avfärdas lättvindigt. Men det är viktigt att förstå hur vi hamnade här. Det är alldeles för enkelt att säga att människorna i spegelvärlden är de som ”struntar i den materiella verkligheten”, säger Klein, och att ”vi är människorna som styrs av sanning och vetenskap, när vi alla vet att vi befinner oss i olika stadier av förnekelse”. Det ”groteska hånandet och språket och orden som används i spegelvärlden är bara möjliga tack vare ett allmänt förbilligande av ord bland våra ledare”. Politiker säger att de bryr sig om klimatkrisen men fortsätter att subventionera fossila bränslen och öppnar kolgruvor. Hon syftar bland annat på den kanadensiske premiärministern Justin Trudeau, som 2019 anslöt sig till klimatdemonstranterna som protesterade mot hans egen regerings politik.

Bara möjliga tack vare ett allmänt förbilligande av ord bland våra ledare.

Enligt Klein berättar spegelvärlden lika mycket om oss själva som den gör om de människor vi betraktar. Det gäller även vänstern, inom vilken hon menar att man lägger alltför mycket tid på att bygga personliga varumärken.

”Jag bryr mig fortfarande alldeles för mycket om hur jag framstår i den världen”, skriver hon om sin oro över att förväxlas med Wolf, och medger att det finns en motsägelse i det med tanke på att Klein skrev ”No logo”, ”en avhandling mot ökningen av personligt varumärkesbyggande”. Hon ber oss alla att reflektera över det: ”Vad är det vi inte bygger när vi i stället bygger våra egna varumärken?”

Jag kan relatera till det (förutom det om dubbelgångare/internationellt erkänd författare). Att ursinnigt skriva inlägg på nätet, att dela artiklar och videor, känns lockande och viktigt, men också fåfängligt och tomt. Klein säger att våra avatarer på nätet gör oss mindre mänskliga, ”mindre kapabla att förändras och utvecklas, till och med när vi står inför överhängande ekologiska och politiska kriser”. Det här påverkar vänsterrörelser, som förespråkar en inkluderande och omhändertagande politik, men inte alltid agerar på det viset.

”Ge folk den äkta varan”

Klein säger att en av anledningarna till att boken är mer personlig än hennes tidigare är att hon inte ville klandra andra människor.

– Jag står inte utanför och hytter med fingret, utan jag säger att jag har en varumärkeskris, det är lite oväntat. Jag bekymrar mig över hur det påverkar rörelser jag varit del av.

Hon är medveten om att inom den kapitalistiska ekonomin kan människor tjäna pengar genom att skapa dessa varumärken, och att några av oss försvinner in i dessa personas eftersom världen omkring oss är överväldigande dyster.

– Vi vet inte hur vi ska veta. Det är för stort, oavsett om det handlar om vår delaktighet i utnyttjande av arbetskraft, utrotning av arter eller krig.

Det här är inte en klagolåt om att saker och ting var bättre förr, ett endimensionellt resonemang om politisk polarisering eller en opolitisk vädjan om att vi ska vara snälla mot varandra. Klein vill uppmuntra oss att vara uppmärksamma på vad som händer i spegelvärlden och att bekämpa det genom att gå tillbaka till våra grundprinciper.

– När man är fast i tänkandet att ”det här är deras analys, det här är vår analys, de ägnar sig åt konspirationsteorier, men vi förstår dess kapital”… Folk vet inte riktigt vad de ska tro om det, allt är bara prat. Tills man rasar mot eliterna och faktiskt på riktigt försöker ta pengar från dem att ge till arbetarna.

En av dessa källor är att människor verkligen är arga på eliterna.

Hon nämner strejkande bilarbetare och hyresgästers organisering i USA, och säger att ju mer aktivism vi ser i den verkliga världen, desto svagare blir åtminstone en av den falska populismens maktkällor – några av de andra är vit makt, toxisk nostalgi och patriarkatet.

– En av dessa källor är att människor verkligen är arga på eliterna, och det kan vi göra något åt: ge folk den äkta varan.

Klein säger att ”Doppelgänger” inte handlar om att "jag har kommit på vad vänstern ska göra, följ mig”. Den är snarare ett bidrag till det kreativa arbete som krävs för att klara klimatet och de andra sammanhängande utmaningarna i vår tid.

Allt det här blir dock lite snurrigt. Vi träffas trots allt under marknadsföringsturnén för hennes nya bok, med hennes ansikte på omslaget och hennes tankar på boksidorna. Klein berättar hur omslaget kom till. Arbetet inbegrep att i sista minuten försöka hitta något som fångade bokens bisarrhet och kunde få formgivaren till omslagen på ”Chockdoktrinen” och ”Det här förändrar allt” att återvända till jobbet (han skriver numera skönlitteratur). 

– Ibland måste man vika sig för bra design, men jag erkänner att det är fullt av motsägelser.

Hon blir inte arg när jag frågar henne om det. Hon sa tidigare under vårt samtal att hon försöker ”vara öppen”. Det är viktigt att vi alla försöker det, menar hon, för om vi ska kunna hantera tyngden av den här ”enorma, komplexa planetära krisen” kan vi bara göra det tillsammans.

Maya Goodfellow
Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.
Översättning: Jenny Cleveson