Den nerven kittlas i ”The gilded age”, som utspelar sig i New York på 1880-talet och en värld av magnifika kristallkronor och välklädda tjänare.

Titeln refererar till perioden i USA mellan 1870 och 1900, en tid som präglades av ekonomisk framåtrörelse. Särskilt i norr och i New York, där seriens stenrika industrifamiljer tjafsar om banala oförrätter i otroligt välskräddade kostymer, klänningar och hattar.

Huvudkonflikten står mellan gamla och nya pengar i New York, mer specifikt en särskilt förmögen del av 5th Avenue. Den mer traditionella societeten är förkroppsligad av änkan Agnes van Rhijn (spelad med en underbar iskyla av Christine Baranski) som vill hålla fast vid den gamla världens särskilda elitism. 

Den nya familjen Russell och patriarken George har byggt ett nytt imperium som järnvägsmagnat och precis flyttat in i ett flådigt hus tvärs över gatan. De representerar framtiden och har en mindre försiktig inställning till pengar. De bor i ett palats, vars extrema prislapp förstärks av frekventa utzoomningar. 

Den nya grannarnas skrytsamhet sticker i ögonen på Agnes van Rhijn, som ändå inte lyckas hindra Russell-­släkten från att börja infiltrera både grannar och hennes egna släktingar. 

Det är pratigt och långsamt, men professionellt och elegant. Kostymteamet har gjort ett makalöst jobb och de väl kurerade kläderna spelar en tydlig dramaturgisk roll. Kontrasterna mellan kapital och kultur går att avläsa i färgsättningen på det tidstypiska mode.

Även om serien utspelar sig i en polerad version av New York skildras närheten till gatans våld och konflikter sprungna ur rasism med fingertoppskänsla, exempelvis när Agnes svarta sekreterare får smaka på rasistisk avundsjuka från resten av tjänarna. 

”The gilded age” är kanske inget stort persondrama, men ger en fängslande inblick i en period då den överdådiga skrytrikedomen föddes, och är relevant för att förstå varför den fortfarande dyrkas idag.