– Det är en bok om kön, men framförallt om klass, konstaterar författaren Anna Jörgensdotter, över en kaffe på ett anrikt hotell längs med Strandvägen i Stockholm.
Hennes nya roman Drömmen om Ester utspelar sig delvis i kvarteren – men drygt 100 år tidigare i en litterär skepnad, där dofterna och smutsen är mer påträngande. När Ester Henning (1887–1985) flyttar till Stockholm från byn Yngshyttan i Dalarna tar hon anställning som piga hos en familj på Grev Turegatan. 1911 antas hon till konsthantverksutbildningen vid Tekniska skolan. Hon är fast besluten om att bli en erkänd konstnär, jobbar som piga eller syflicka hos borgerligheten om dagarna för att tjäna sitt uppehälle och skulpterar i skydd av mörkret om nätterna.
Skulptur ansågs vara en ”manlig” teknik
När Ester ertappas med lera under fingrarna får hon sparken.
– Jag har velat ta vara på hennes motstånd och kraft, trots att trycket utifrån var så starkt vek hon inte ner sig. Hon gick emot normen på så många plan. I allt från materialval, då skulptur ansågs vara en ”manlig” teknik, till att hon tog mycket plats. När hon målade så gick hon emot den rådande realismen som exempelvis Anders Zorn stod för. Istället var hennes verk expressionistiska och djärva i sina färgval. Hon gjorde dessutom anspråk på offentligheten och bad aldrig om ursäkt för sig själv, säger Anna Jörgensdotter.
– Samtidigt var hon otroligt ensam. Hon var fattig, frusen, ofta hungrig och sömnlös. Det fanns inget kreativt systerskap att luta sig mot, utrymmet för kvinnor på konstscenen var litet vilket gjorde att de också blev konkurrenter.
Gjorde mycket motstånd
1916 händer någonting som får Esters liv att ta en ny riktning. På vägen hem blir hon en kväll utsatt för ett våldtäktsförsök. När en uppskärrad Ester Henning anmäler händelsen till polisen, så insinuerar konstaplarna att damen kanske ville, hon kanske bjöd ut sig? En reaktion som på sätt och vis är synonym med tidens syn på underklassens ogifta kvinnor.
– När polisen inte ville ta emot hennes anmälan så smockade hon till honom. Det är ju en reaktion som man, under omständigheterna, kan förstå idag – men som då ansågs galen, säger Jörgensdotter.
I samband med händelsen skrivs Ester Henning in på Katarina sjukhus. Där ska hon enligt journalen skanderat ”Jag är den största konstnären!” Ester diagnosticeras 29 år gammal med schizofreni. 1919 hamnar hon på Säters sjukhus, sedan på Långbro sjukhus – och till slut på Beckomberga.
I perioder målar hon mycket, någonting som hon också uppmuntras till av personalen. 1970 ställs hennes verk ut på Liljevalchs konsthall.
– En av de saker som fascinerar mig med Ester Henning är att hon gjorde så mycket motstånd, men också att hon placerade skulden utanför sig själv. Vissa menar att det är en del av hennes sjukdomsbild, men jag anser att det finns något sunt i det – inte minst då kvinnor har en tendens att vända saker inåt, vika ner sig och lägga även strukturella orätter på sig själva. Och i slutändan mår extremt dåligt av det.
Kvinnors historier ”inte lika viktiga”
Jörgensdotter har en förkärlek för historiska miljöer och öden. Drömmen om Ester är hennes andra roman i historisk tappning. 2009 kom Bergets döttrar, en kollektivroman om kvinnoöden i bruksorten Sandviken, tillika Anna Jörgensdotters hemstad. Bergets döttrar kallades för ett epos, och Jörgensdotter fick epitetet ”Sandvikens egen Tolstoj” av Dagens Nyheter. Anna Jörgensdotter menar att hon känner sig fri när hon tar sig an en annan tid, placerar historien en bit utanför sig själv och samtiden. Men samtidigt får hontillåtelse att leta sig fram till den, hitta beröringspunkter med egna erfarenheter.
Hon har också skrivit fackboken Livfjädrar. Kvinnornas Sandviken, om kvinnoöden i Sandviken 1862–2012, tillsammans med Carolina Thorell och Helene Rådberg.
– Jag kan känna sorg över att min farmors liv, eller min mammas erfarenheter, inte finns förevigade någonstans. Kvinnors historier har av tradition inte ansetts lika viktiga och därför inte berättats. Särskilt inte i en patriarkal bruksortsmiljö, säger Jörgensdotter och konstaterar att kvinnohistoriska skildringar både kan fungera som en tröst och ge perspektiv.
– När jag var yngre hamnade jag på psyket till följd av ätstörningar och depression. Samtidigt började jag läsa feministisk litteratur och kvinnohistoria. Jag hade noll koll på strukturer, men böckerna öppnade mina ögon och hjälpte mig att bli arg. Det hjälpte mig att flytta ut min ilska utanför mig själv och sätta saker i sitt sammanhang.
