– Att vi inte bara tvingas flytta samhället, som Kiruna, utan får stänga ned och utradera det från kartan, det är unikt i svensk historia. Och det händer ju saker med människorna som bor där när man vet att man står inför den här avvecklingsprocessen, konstaterar Erik Niva som föddes i Malmberget 1978 och fortsätter:
– Jag har velat ta med mina barn upp dit för att kunna visa platsen för dem innan den försvinner även fysiskt. Men det är nästan skrämmande för dem att befinna sig där, det är ju som att komma till Pripjat (en spökstad i Ukraina som övergavs efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl).
”Vad fan hände?”
Eftersom orten redan hade en dödsdom hängande över sig var alla i Erik Nivas generation på det klara med att de på något sätt var tvungna att söka sig bort. Han tog sig därifrån, men det var inte alla som hittade rätt.
– Vi hade en stor självmordsvåg på 90-talet, där mina jämnåriga tog livet av sig i oproportionerligt stor utsträckning. Det är ingenting som utomstående känner till och det är knappt något som ens har diskuterats igenom av oss som bodde där. Vad fan var det som hände egentligen?
– Min övertygelse är att det finns strukturella skäl till självmorden och det är något som jag personligen känner starkt kring, särskilt eftersom den här unika förändringen har gått så tyst förbi. Det har däremot uppmärksammats mycket att Kiruna ska flytta några kvarter. Det pratas det om eftersom de lyckats göra sig till ett globalt varumärke med ishotell, rymdturism och midnattssol. Men Gällivare och Malmberget har inte haft samma paketering och därför inte fått samma uppmärksamhet. Gruvbolaget LKAB hade aldrig kommit undan med att avveckla Kiruna som de gjort med Malmberget.
Hängiven Spurs-supporter
För Erik Niva var det fotbollen som blev vägen bort från Malmberget. Redan som åttaåring kapade han familjesemestrarna när han krävde att få besöka idrottsplatsen i varje stad de passerade. Det gick inte att hälsa på släkten i Uppsala utan att se Sirius spela på Studenternas, även om det var i division tre. Efter att av en slump ha sett Tottenhams belgiska inhopparjoker Nico Claesen göra ett anspråkslöst och obetydligt mål blev Erik Niva hängiven supporter av det anrika engelska fotbollslaget.
Hur kommer det sig att en liten pojke från Norrlands inland hänger sig åt ett brittiskt lag han inte har någon relation till?
– Hela prylen har för mig varit irrationell. Skulle jag ha valt en klubb i vuxen ålder skulle Tottenham ha kommit långt ned på listan. Inte minst vad gäller avståndet, men också vad gäller klubbidentiteten. Tottenham är någon slags rik aristokratklubb som har fått mycket gratis, raka motsatsen till vad jag sympatiserar med rationellt. Men i takt med att livet i övrigt blivit allt mer ansvarsbelastat så blev det bara ännu viktigare att ha den där ventilen som var ologisk.
Gulfstater och legoknektar
Sedan dess har Erik Niva gjort fotbollen till ett unikt redskap för att berätta historier som sträcker sig långt bortom spelplanens vita linjer – på ett sätt som har gjort honom till landets mest uppskattade sportjournalist och gett honom alla genrens utmärkelser. Det är typiskt Erik Niva att använda det kurdiska laget Amedspor som utgångspunkt för att berätta om kurdernas kamp mot IS och Turkiet. Eller att beskriva de brittiska klassklyftorna genom att porträttera gatugrabben Wayne Rooney, som inte accepteras av fotbollssocieteten trots att han är Englands främste målgörare genom tiderna.
– Fotboll är världens största och mest utbredda kulturföreteelse och därför också det bästa verktyget för att beskriva världen. Jag har aldrig kommit till en plats på jorden där inte fotbollen har kunnat funka som en genväg in i vardagslivet och villkoren som råder där, säger han.
Som utvecklingen ser ut, finns det en risk att fotbollen tappar den folkliga förankringen?
– Ja, verkligen. Jag hade länge svårt att förlika mig med att mina gamla förklaringar från 1900-talet blev mindre och mindre giltiga. Idag är många av de stora fotbollsklubbarna ägda av något jävla statsinvesteringsorgan från någon gulfstat och spelarna är invärvade legoknektear från hela världen, vilket gör det svårt att dra någon linje från det laget till hur det var på fabriksgolvet för arbetarna 1977.
Hur påverkar det ditt sätt att använda fotbollen som förklaringsverktyg?
– Det betyder att fotbollen berättar andra saker. Idag berättar den om en hyperglobaliserad värld där ansvaret är oerhört svåråtkomligt och förflyttat till något låst styrelserum där det bara sitter ansiktslösa män från en annan del av världen och den där gamla industriarbetaren är desillusionerad i en stad och klubb som han inte längre känner igen sig i. Och absolut, det är en deppig utveckling, men det är inte så att fotbollen berättar mindre om hur världen ser ut, bara att den berättar andra saker.
Erik Niva om
…Den stora strömningen inom fotbollsvärlden:
– Den går ut på att fotbollen håller på att delas upp i två olika ”fotbollar”. Det finns dels den gamla fotbollen som är lokalt och folkligt förankrad, den som kan vara Orsa IF eller Hammarby IF och där folk från lokalsamhället promenerar ned till idrottsplatsen för att se sitt lag spela. Den kommer nog i grund och botten vara sig ganska lik även framöver. Sedan finns den andra fotbollen, den industrialiserade och hyperglobaliserade fotbollen som i mycket högre utsträckning kommer vara bara en nöjesindustri som svävar ovanför planeten.
– Det finns starka strömningar som pekar mot en globalt sluten superliga där bara de rikaste har tillträde. Jag tror att när vi ser de bästa lagen spela om 15 år, då kommer det att vara dels några av de största klubbarna från i dag, typ Real Madrid, som möter några av de demografiskt framväxande stormakterna från i morgon, typ saudiska Al Hilal, som kommer spela någon konstig klubblags-VM i Tokyo, för att det är dit pengarna pekar.
… musiken i sitt sommarprat:
– Det blev en feg svensk mellanväg. Låtar som i någon mån hänger ihop med vad jag pratar om och som är jävligt bra men som kanske inte är allra bäst. När jag pratar om hur det var att växa upp i Malmberget så blir det ”Ghost town” med Sam Outlaw. Den handlar om döende industrisamhällen. Det ligger i linje med det jag pratar om utan att limma exakt och är samtidigt jävligt bra låt men inte den bästa.
…varför han skriver så lite om damfotboll:
– Jag har gjort en medveten ansträngning att göra det i högre utsträckning de senaste åren. Men det är så att det är outforskad mark för mig. Jag har inte ägnat 25 år åt att förstå, förklara och skaffa mig kontakter där. Damfotboll och herrfotboll är olika sporter utifrån någon form av sammanhangssättande tanke. Damfotbollen har inte varit lika global och har inte haft samma vardagliga betydelse för lika många människor. Men damfotbollen har väldigt många andra historier. Och att försöka förklara kvinnors situation, kvinnors rättigheter och kamp världen över – det är klart att det är inte bara görbart utan väldigt effektivt. Det borde jag gjort mer och det försöker jag göra mer av nu.
