– Nu var det faktiskt länge sen vi klättrade ihop, tiden räcker inte riktigt till när vi båda jobbar så mycket, säger Roland Paulsen och ler lite ironiskt. 

Det är just det deras gemensamma forskningsprojekt och filmen ”After Work” handlar om; att vi använder större delen av vår vakna tid till lönearbete.

– Jag har alltid varit fascinerad av hur idéer styr oss människor och tycker Rolands formulering om arbetsideologin var så inspirerande att den blev startpunkten för min film. Den lyder såhär: ”ett system av idéer, föreställningar och rädslor som gör att vi fortsätter arbeta, som alltid. Ibland till och med mer, oavsett hur effektiv teknologin är eller hur produktiva vi blir”, säger  Gandini,

 – Och eftersom jag ville göra en film som försöker fånga något som ännu inte har hänt, utgick jag från istället ifrån hur en möjlig framtida arbetsfri existens skulle kunna se ut.

Precis som många av Erik Gandinis tidigare filmer har ”After Work”,  en tydlig estetik med ett både drömskt och socialrealistiskt bildspråk och suggestiv musik av Johan Söderberg. Vi får bland andra möta Amazon-bilbudet Astrid Moss i USA, den sönderarbetade pappan Yoo Deug Young i Sydkorea och den låtsasarbetande manusförfattaren Meqdad Al Kout i Kuwait. Såväl vänstertänkaren Noam Chomsky som techmiljardären Elon Musk medverkar i filmen och som en röd tråd går forskaren Roland Paulsens välkända frågeställningar om vårt förhållande till arbete och tid.

Jag frågar om honom om han tror att experimentell dokumentärfilm är ett effektivt sätt att göra hans arbetskritiska forskning mer tillgänglig.

– Ja, verkligen! Film kan iscensätta i rörliga bilder sådant som människor inte tror är möjligt. Alltid när jag säger att om vi går tillbaka till samma produktivitetsnivå som på 70-talet så skulle vi bara behöva arbeta fyra timmar per dag, så frågar folk oroligt ”men vad skulle vi göra av all tid?”. Det är själva kärnfrågan i Eriks film. Den visar att det finns människor som faktiskt lever så redan idag, med de nackdelar och fördelar som det innebär.

En annan oro som ofta dyker upp i diskussioner om framtidens arbetsliv är att teknologin, i form av artificiell intelligens, Big Data och algoritmer, ska överträffa människans fysiska och kognitiva egenskaper och ersätta oss i stor skala inom de flesta yrkesområden. Roland Paulsen menar att det delvis är en missuppfattning.

 – Många föreställer sig många att det kommer en supereffektiv maskin och därför säger man upp hundra anställda. Så funkar det inte riktigt. Biografer är numera helt digitala, men för tio år sedan hade vi yrket biografmaskinister. De fasades långsamt ut tills de sista biografmaskinisterna gick i pension, sedan anställde man inga nya. Dagens biografanställda har andra arbetsuppgifter.

Finns inga negativa konsekvenser med att man raderar ut ett helt yrke? Historiskt sett så har ju ens yrke också varit en stor del av ens identitet?

– Visst är det så. Men det handlar ju också om idén att man är sitt yrke, att det man jobbar med och det faktum att man jobbar på något sätt berättigar ens existens, säger Roland Paulsen och får medhåll av Erik Gandini:

 – Jag har tänkt mycket på det där i relation till mitt hemspråk italienska. Där finns ett uttryck som säger att arbete förädlar människan, Il lavoro nobilita l’uomo. Det är en idé som finns både i Italien och i övriga världen, att du blir en bättre människa av att arbeta. Den idén har gynnat kapitalismen mer än oss själva, och att vara arbetslös är en av de mest stigmatiserade identiteterna som finns. Så det sitter verkligen djupt i oss.

De måste alltså hjälpa människor att fantisera om vad de kan göra med sin tid som inte är arbete

Han menar att arbetsideologin har gått så långt att vi inte ens är förmögna att föreställa oss ett liv som inte kretsar kring yrkeskarriär och lönearbete. Det visas i scenerna från Sydkorea, där många jobbar mer än 18 timmar om dagen och arbetsgivare infört ett system som gör att datorerna automatiskt stängs av vid en viss tid för att förhindra att de anställda ska jobba ihjäl sig.

 – När vi intervjuade deras arbetsmarknadsminister visade hon oss en reklamfilm som ska inspirera människor till ett annat liv bortom arbetet. De måste alltså hjälpa människor att fantisera om vad de kan göra med sin tid som inte är arbete. För mig är det på något sätt lite essensen av hela vad vi befinner oss som mänsklighet, säger Erik Gandini.

"De priviligierade i Kuwait verkar olyckligare än slavarna"

I ”After Work” finns flera exempel på människor som antingen fastnat i eller frigjort sig från arbetsideologins bojor. Den stenrika italienska arvtagerskan Rory, som till synes helt utan skam tillbringar sina dagar med att sköta om sina rosenbuskar och hästar, och den statligt anställda kontorsarbetaren Fatima i Kuwait som varje dag går till sitt ”tomma jobb” där hon sitter av timmarna tills hon får gå hem. 

Slavarna har i alla fall ett syfte med sitt arbete och det är att de kan skicka pengar till sin familjer

– Rory njuter av sitt liv, ägnar sig åt sina passioner och är nästan som en ofrivillig frontfigur för basinkomst. Fatima och alla andra av de 70 procent av Kuwaits medborgare som jobbar på statliga verk är däremot tvingade att fortsätta låtsas jobba, trots att staten egentligen inte behöver deras arbetskraft eftersom oljepengarna och de importerade slavarna tar hand om det. Men de priviligierade i Kuwait verkar ibland olyckligare än slavarna, för deras liv har liksom ingen mening. Jag är medveten om att det låter konstigt, men slavarna har i alla fall ett syfte med sitt arbete och det är att de kan skicka pengar till sin familjer, säger Erik Gandini.

Hur många tror ni lever som Rory eller Fatima i Sverige idag?

– Jag skrev ju en avhandling 2015 om ”tomma jobb” där jag kom fram till att en genomsnittlig anställd ägnar två timmar om dagen åt ”tomt arbete”. Men det gäller inte folk i alla yrkeskategorier. Här finns det en ojämlikhet som inte bara rör arbetsvillkor och lön utan även arbetsbelastning, och inom den offentliga vården är det inte alls vanligt med ”tomt arbete”, säger Roland Paulsen.

 – Men den italienska och svenska överklassen skiljer sig på flera olika sätt. Till exempel är det det inte alls säkert att man som ung person från överklassen i Sverige, till skillnad från unga rika i Italien, får ekonomisk hjälp av sina föräldrar. Här finns det en slags föreställning om att du inte ska inte hjälpa ditt barn för mycket, att man som ung ska känna sig lite piskad så att man inte förslappas. Då händer det här märkliga att familjer som har många miljoner på banken hellre ser att deras barn tar CSN-lån än hjälper dem ekonomiskt. Det är ett väldigt intressant fenomen.

Att de flesta italienare, oavsett samhällsklass, har en helt annan syn på hur pengar och familjens ansvar hänger ihop är något som Erik Gandini sett under sin uppväxt i norra Italien.

– Italienare pratar inte om privatekonomi, man pratar om familjeekonomi. På grund av att staten brister i sitt sociala skyddsnät måste familjen ta det ansvaret. I Italien blir man också vuxen mycket senare, flyttar hemifrån i snitt 12 år senare än i Sverige, och du tjänar alldeles för lite innan du är 40 för att kunna skaffa barn.

När jag fick se den här statistiken kändes det som en existentiell avgrund. Har vi liksom inte kommit längre som mänsklighet?

I filmen lanseras begreppet NEET (not in employment, education or training). Unga människor som varken jobbar eller pluggar. Finns NEET-ungdomar i Sverige?

– Sverige har näst lägst antal NEET-ungdomar och Italien högst. Vi har visserligen hög ungdomsarbetslöshet, men högre utbildning är gratis och det gör ju att vi får fler ungdomar i gruppen ”education”. 

 – I Italien finns mycket ackumulerade tillgångar. Till exempel kanske det finns en lägenhet i familjens ägo som man mycket hellre hyr ut på Airb'n'b än att få 6 euro i timmen för att jobba på en bar. Eller så bor du jättebilligt i din farmors gamla lägenhet som är helt avbetald. Över 56 procent av alla bostäder i Italien är skuldfria. Men det mest fascinerande är att italienska NEET-ungdomar, till skillnad från i Sydkorea, inte behöver hjälp att fantisera om ett annat liv. De vet precis hur de ska njuta och ha kul, de tillåter sig själva att känna lättja på ett annat sätt än vad svenskar gör, säger Erik Gandini.

Enligt Gallup-chefen Pa Sinyan som medverkar i ”After Work” kan man dela in alla personer i världen (ca 1 miljard) som har ett fast jobb med regelbunden inkomst i tre olika sorter: Engagerade, Icke-engagerade anställda och aktivt oengagerade anställda.

Grupp 2 och 3 utgör tillsammans  85 procent av befolkningen. Det betyder att 850 miljoner människor går till jobbet varje dag utan att känna att de gör något viktigt, som inte tror att deras chef bryr sig om dem, och som inte känner att deras åsikter betyder något.

 – När jag fick se den här statistiken kändes det som en existentiell avgrund. Har vi liksom inte kommit längre som mänsklighet, säger Erik Gandini.

– I Sverige är det en tredjedel som inte ser vad deras arbete tjänar till eller på vilket sätt det gör världen bättre. Varför det är så här är en fråga som jag ständigt återkommer till. Miljarder har lagts på forskning för att till exempel se vilken del av hjärnan som är involverad i depression, men man har inte studerat bristen på mening som många anställda känner, säger Roland Paulsen.

De försök med arbetstidsförkortning som har gjorts i Sverige har visat att det i princip bara finns fördelar. Ändå verkar det finnas ett stort politiskt motstånd. Vad handlar det om?

– Dels tror jag att idén om att du inte en fullvärdig samhällsmedlem om du inte lönearbetar på heltid fortfarande är väldigt stark i. Det är intressant och absurt att den fått ytterligare en dimension i relation till migration och uppehållstillstånd. För att få stanna i Sverige måste man ”göra rätt för sig”, det vill säga ha ett lönearbete. Politikerna säger ”det är för deras egen skull, arbete är det som ger livet mening och får dig att känna sig som en fullvärdig samhällsmedlem.” Arbetet är alltså både ett straff och en välsignelse, vilket gör diskussionen rätt förvirrad, konstaterar Roland Paulsen.

Han menar att det egentligen inte finns något utopiskt med idén om förkortad arbetstid, eftersom det är en typ av reform vi infört flera gånger i Sveriges historia. Dessutom visar studier att en majoritet är för förkortad arbetstid. Däremot ser Roland Paulsen basinkomst som något riktigt revolutionärt.

När Elon Musk eller Jeff Bezos säger att de gillar tanken på basinkomst handlar det om möjligheten att massavskeda folk

 – Om vi införde  basinkomst som är så pass generös att du kan leva på den, kanske 15 000 kronor, skulle väldigt många som idag har jobb inte vilja utföra dem längre. Vem som då skulle göra de jobben är en stor fråga bland de som forskar om basinkomst. Vissa tänker att man måste införa en motsvarighet till allmän värnplikt, att man kanske jobbar inom vården i ett visst antal år. Andra forskare tänker att det kanske växer fram en marknadsmekanism, så att de jobb som verkligen behövs blir de mest välbetalda. Då kanske undersköterskor och sjuksköterskor blir de rikaste och vi professorer och docenter får leva på basinkomst. Om det går så långt så skulle det inte längre vara ett kapitalistiskt samhälle, säger han och ler.

 Erik Gandini menar att man kan diskutera basinkomst från olika politiska håll. 

 – När Gianis Varoufakis pratar om basinkomst handlar det om rätten att säga nej till dåliga jobb. Han menar att vi alla medverkar till rikedomarna i samhället, och därför ska vi dela på dem. Men när Elon Musk eller Jeff Bezos säger att de gillar tanken på basinkomst handlar det om möjligheten att massavskeda folk, vilket Bezos i princip redan har gjort. Samma sak skulle kunna hända om Elon Musk sa ”jag sparkar alla på X för jag vet att 85 procent av er,  inte ens tycker att det är kul att jobba här. Och ni använder ändå två timmar om dagen åt era egna sociala medier och tomt jobb”. Det är något obehagligt med hur högern approprierar idén om basinkomst, fast av hela andra skäl och med en helt annan agenda.