Regissören Richard Linklater har filmtrilogin Bara en dag, Bara en natt och Before Midnight på sitt samvete. I hans senaste enormt ambitiösa filmprojekt har han följt en fiktiv, splittrad familjs vedermödor, med fokus på den 6-årige pilten Ellar Coltrane i rollen som Mason. I Boyhood har han filmat samma skådespelare under avgörande skeenden en handfull dagar varje år under inte mindre än tolv år. Projektet är lika chansartat som imponerande. Det kunde ha gått hur som helst. Men det går vägen.
Berättelsen följer en drömsk skolpojkes livsresa från första klass till dess att han som förväntansfull ung man ska börja på universitetet. Frånvarande pappans stolliga gästspel, systerns irriterande Britney Spears-sjungande närvaro, (spelad av Linklaters dotter Lorelei Linklater) och mer eller mindre smärtsamma händelser och festliga begivenheter som gör avtryck i en pojkes liv; utgör också en historia om liv och minne. Harry Potter-boksläpp, uppbrott i samband med mammans separationer, egna flickvänners svek; Mason utvecklas till en ung slacker med blått nagellack och ambitioner inom fotografi. Föräldrarnas vemodigt realistiska framåtskridanden målas också upp, från hopplöst röriga men intressanta vuxna till ordningsamma och istället hopplöst ocoola medelålders personer. Åtminstone vad Ethan Hawks pappa beträffar. Hans resa, från ett kringflackande liv i en svart Mustang, till att köra minibuss med småbarn i baksätet, svider i hjärtat. Den alltför ofta manierade Hawks som omogen pappa, och några alldeles för pedagogiskt och stereotypt upplagda scener i början, ger en svajig start. Men samtliga skådespelare växer, både med uppgiften och åren. Frisyrerna växlar, pojken Ellar Coltranes fysiska förvandling och tankfulla närvaro är fascinerande. Också Patricia Arquette som den ensamstående, kämpande mamman med dåligt omdöme vad gäller män, gör en styv insats.
Boyhood har redan blivit sönderhyllad av internationella kritiker på ett anmärkningsvärt sätt. Sajter som samlar recensioner på webben (Metacritic och Rotten Tomatoes) har 100 procent positiva kritikeromdömen, vilket i princip saknar motstycke. Och visst är det en bra film, speciellt av intresse för den filmpublik som under knappt tre sävliga timmar vill fördjupa sig i: en pojkes uppväxt, en mans mognad, och förhållandet mellan en bussig far och en drömsk yngling med känslor och känslighet och konstnärliga ambitioner. (Läs: alla filmkritiker i hela världen som är vita män; eller som gillar män eller Patricia Arquette. Det vill säga alla filmkritiker.)
Tveklöst sevärd, saknar den alls inte brister, och den lider bitvis av ett estetiskt väl neutralt bildberättande, ett händelsefattigt manus och, ursäkta, seghet i tempot. Samtidigt, paradoxalt nog och kanske också typiskt nog, stimulerar och inbjuder just det senare till filosofiska och meditativa tankegångar kring, ja, livet, tiden som rinner och vad som är viktigt egentligen. Och det är inte så dumt.
Gå och se Boyhood, för all del, framför allt är den ganska fantastisk i sitt episka utförande och har lyckats i att bevara intimitet, djup och till viss lättnad också mot slutet en kvalitet av något dyrbart, poetiskt.
