BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Jag måste tyvärr erkänna att idén att skriva om mitt liv kom från mig själv. Jag ska fylla 70 nu i september, så om jag ska skriva något om mitt liv så är det väl bäst att jag försöker nu, säger hon.

Några ordnade anteckningar från åren som gått har hon inte haft, utom en dagbok hon skrev 20-årsåldern.

– Jag är väldigt glad att jag hittade dagboken, för jag kom inte alls ihåg att jag hade ambitioner att bli krönikör. Det var en glad överraskning att inse att jag faktiskt har gjort det jag ville hela livet, men det kanske hade varit ännu roligare om jag hade känt så medan jag gjorde det (skratt)!

”Mammafientlig tidsanda”

Redan som 20-åring 1968 blev hon stjärnkrönikör på Aftonbladet och en av Sveriges första unga mediekändisar. Som journalist stod hon vid sidan av barrikaderna, men ändå mitt i händelsernas centrum.

Hur ser du på perioden kring 1968 idag?

– Det fanns oerhört mycket som var bra, framför allt en slags öppenhet för nytänkande. Och så fanns det mycket som var dåligt, en våldsromantik som är helt obegriplig idag. Proletariatets diktatur, som ju var på allvar då.

Kvinnokampen som legat i stiltje sedan Andra världskriget tog ny fart under mitten av 60-talet, och feminismen blev, liksom för många andra unga, också en del av Åsa Mobergs blodomlopp.

Därför är det med viss sorg hon berättar om det infekterade förhållandet till mamman, som var en av grundarna till Stockholms musikpedagogiska institut. Hon vurmade ängsligt för borgerlig kultur, men visade också progressiva tendenser.

– Jag tror att vår dåliga relation var både ett arv från hennes eget dåliga förhållande till sin mamma och en produkt av tidsandan, som var uttalat mammafientlig. I dag ångrar jag att jag var så elak mot mamma, det var nog inte så mycket hon gjorde fel, men man skulle bråka med sina föräldrar och lärare. I våra ögon fattade de noll, säger hon.

Åsa Moberg revolterade, hoppade av gymnasiet och flyttade som 17-åring till en omodern stuga i Vita bergen med den 17 år äldre fotografen Tor-Ivan Odulf. Hon slutade fira jul och att läsa böcker i protest mot borgerligheten, och helt i linje med tidens strömningar.

Sanndrömmar

Tor-Ivan var omtänksam men också mån om att styra sin unga sambo. Han närde författardrömmar och rådde Åsa att satsa på måleriet istället för författarskapet eftersom det ”räckte med en författare i familjen”. Han förbjöd också Åsa att gå på möten med bokstavsvänstern. I boken antyder Åsa Moberg att han kan ha varit IB-agent.

– Ja, jag lutar åt att han var det. Det handlar om många sammanfallande omständigheter. Bland annat erbjöds han olika jobb som måste ha krävt högsta säkerhetsklass, säger hon.

Det var en omtumlande tid och i backspegeln kan hon se att några viktiga strider som inleddes då har vunnits.

– Alla vi som tänkte ungefär som jag kan se att utvecklingen har gått åt vårt håll, framför allt på områden som feminismen och miljön. Vill du få inflytande i Sverige idag så måste du anpassa dig till normen, och normen här är väldigt feministisk. Till och med SD har inför det här valet bestämt sig för att de måste ha en mjukare feministisk framtoning, säger hon.

I nästa andetag berättar hon om en annonsbilaga från Eon i Dagens Industri – ”en jättebra tidning” – där nya miljövänliga bostadsområden presenteras.

– Om vi i miljörörelsen hade lagt fram samma idéer för politiker för 50 år sedan så hade vi avfärdats som galna och fördrömda idioter. Men vi drömde någonting, och nu byggs det så, det gör mig jätteglad, säger hon.

Kärnkraftsmotståndet

Före kärnkraftsolyckan i Harrisburg 1979 hade Åsa Moberg undvikit att tänka på frågan om kärnkraft, trots, eller kanske just därför, att hon och Tor-Ivan då bodde i Gimo nära Forsmark där bygget av Sveriges fjärde kärnkraftverk var i full gång. Efter olyckan gick det inte att blunda längre. Åsa skrev kritiska krönikor i Aftonbladet, men tidningsägaren LO var pro kärnkraft och efter folkomröstningen 1980, som vanns av ja-sidan, fick hon inte vara kvar.

I efterhand har hon konstaterat att ingenting hon har skrivit har förändrat ett dyft.

– Det stör mig inte det minsta, jag är glad att jag har fått vara med. Med tanke på att nästan alla välfärdsländer står inför precis samma problem trots sina olikheter så är det något annat som styr utvecklingen.

Menar du att det är meningslöst att skriva och debattera då?

– Nej, det är det verkligen inte. Men om vi tar kärnkraftsdebatten, så ville en total majoritet i fysikvetenskapliga kretsar från första stund förbjuda civil kärnkraft, liksom senare en majoritet bland folket och bland kulturarbetarna. Det hade ingen betydelse alls. Tvärtom tog politikerna kulturarbetarnas nej som ett bevis på att motståndet kom från människor som inte visste vad de pratade om.

Är det teknik och ekonomi som styr utvecklingen?

– Jag vet inte vad det är, men beträffande kärnkraften hade det varit hur lätt som helst att spåra in på sol, geoenergi och vindkraft direkt efter andra världskriget, men då hade man inte fått samma draghjälp inom vapenindustrin. Jag kan väl misstänka att det egentligen är militära beslut som avgör allt.

Misstror offentligt ägande

Ändå har Åsa Moberg genom åren engagerat sig oförskräckt i flera centrala politiska frågor, mot kalhyggen och kärnkraft, för romers rättigheter och medborgarlön och nu senast för vinster i välfärden.

– Enskilda frågor har alltid varit viktigare för mig än partitillhörighet. Första gången jag röstade borgerligt var 1976. Då handlade det om kärnkraften. Men den viktigaste frågan idag, som gör att jag betraktas som en högerperson, är frågan om vinster i välfärden, säger hon.

Misstroendet mot folket som ägare grund­lades redan under åren på Aftonbladet.

– LO var urusla arbetsgivare, det var jag inte ensam om att tycka. Sedan under 90-talet var jag anhörig i psykiatrin (till fotografen och översättaren Adam Inczèdy-Gombos, red. anm.) och såg att det offentliga som vårdproducent var en fullständig katastrof, säger hon.

– Det som spelar roll är inte om det är en privat eller offentlig utförare. Det viktiga är organisationen, och den är usel och styrs av ambitionen att kapa kostnaderna. Tyvärr är företagare bättre på att organisera verksamhet än politiker, anser hon.

Tafsande herrar

Idag talas det mycket om sexuella trakasserier, ett begrepp som inte fanns när Åsa Moberg var ung, men fenomenet frodades.

Du skriver att du uppfattade det som ”en klumpig komplimang” när en okänd herre tafsade på dig i en hiss, medan dagens unga tjejer skulle gå i taket – eller göra en polisanmälan. Hur ser du på den utvecklingen?

– Det var en återkommande upplevelse i alla möjliga sammanhang. En gång kom en äldre medarbetare fram och tryckte upp mig mot väggen med ett fast grepp om mina bröst. Eftersom vi aldrig träffats tidigare tyckte jag det var märkligt, men det var så vanligt, inget jag började bråka om.

Vilken är den viktigaste frågan för feminismen idag?

– Det är pensionsfrågan, eftersom det påverkar alla kvinnors ekonomi. Nu börjar det äntligen gå upp för folk att det pensionssystem vi har idag är helt fatalt.

Åsa Moberg har för egen del inga tankar på att gå i pension, däremot har hon redan flaggat för en fortsättning på memoarerna, som fått fina recensioner.

– Jag lämnar utrymme för det, om 25 år eller så ... Alla jag träffar vill läsa boken, oavsett ålder, det är märkligt och kul. Min förra bok om kärnkraften var viktigare, fast det var inte alls alla som ville läsa den. Så är det ju, säger Åsa Moberg.

Åsa Moberg om ...

 … att vara ung på 50- och 60-talet jämfört med idag:

– Jag tror att en viktig orsak till att många unga mår dåligt idag är att de luras att tro att de kan välja vilket liv de vill ha. Det var det i alla fall ingen som lurade i unga då, att om allt inte blir som du drömt så är det ditt fel.

... drivkraften att skriva:

– När jag intervjuade Stig Claesson på 70-talet och frågade honom hur han kunde vara så ofattbart produktiv svarade han kort och gott ”restskatterna”. Jag har aldrig haft restskatter, men en människa behöver en inkomst. För mig som tycker hemskt mycket om att läsa och skriva föll det sig naturligt.

... att hon aldrig fick barn:

– Jag tror nu att det var bra att jag inte fick barn, men så kändes det inte då. Eftersom jag hade ett så fruktansvärt infekterat förhållande till min mamma så kan jag föreställa mig att det hade blivit likadant, och hur kul hade det varit med ett barn som behandlade mig så som jag behandlade min mamma? Det hade varit hemskt.

    – Fördelen med att vara kvinna är att vi efter klimakteriet befrias från tankarna på barn. Då är man blir det tredje könet, ett jättebra tillstånd som jag verkligen tycker att vi ska uppvärdera.

... om varför hon gifte sig efter att hela livet har ­varit motståndare till det borgerliga äktenskapet:

– Om du träffar någon efter att ha fyllt 50 så kan det finnas en stark känsla av att det här kanske är det sista förhållandet i livet, och då vill man visa det. Jag kände att det var något extra.

... att snart fylla 70 år:

– Det känns bra, jag är nöjd att jag fått vara med så här länge och att det mesta fungerar fortfarande både fysiskt och psykiskt.