– Jag tyckte att det var orättvist att kritisera judar för att inte göra väpnat motstånd. Det var så lätt att förstå att man inte ville riskera livet, för att man inte visste hur det skulle gå, säger han.

När han började studera ämnet fann han att bilden han hade inte var sann. Framför allt inte om man tar avsprång i de fem motståndspunkter som vi listar här intill. Bilden av ett marginellt motstånd stammar från hans egen uppväxttid, 1960-talet. Hur den kunnat upprätthållas så länge menar han beror på två ytterligheter.

– Den ena är den vanliga antisemitiska schablonen om judar som opålitliga, lismande och falska, som hyreshajar som man inte kan lita på, som aldrig ställer sig upp och är rakryggade och står för det de tycker utan hela tiden manipulerar och svajar, säger Kenneth Hermele.

Schablonbilder om ”getto-mentalitet”

Den andra ligger i en annan schablonbild, den från den sionistiska berättelsen som talar om ”getto-mentalitet”. Även det som på jiddisch kallas ”shtetl”, en plats där många judar börjar vara, går i sionistiska kretsar under nid­namnet getto.

– Där skapas enligt sionisterna en feg jude som inte vill slåss, som inte vågar slåss, som inte kan slåss. En som i själva verket bara står och tar emot slagen och hoppas att det ska gå över. Och det är inte det som Israel vare sig behöver eller skapar. Israel skapar en ny sorts jude med k-pist i den ena handen och spaden i den andra. Man bygger landet och försvarar landet, säger han.

Även nationalister världen över, oavsett om de kallas sverigedemokrater, Orban eller Netanyahu, är förtjusta i det sionistiska ­Israel. På så sätt blev samma nidbild av en svag grupp inlemmad från diametralt olika håll.

Om man räknar till reda soldater som kämpade mot Hitler så var judar överrepresenterade, både sett till del av förband, som till befolkningsmängd. Men framför allt är det kvinnornas roll som inte getts plats i historieböckerna.

Idén om att judar fogligt klev på tågen mot dödslägren spreds under 1960-talet. Årtiondet därpå uppdaterades bilden något med väpnat judiskt motstånd, men som så ofta inom den manligt dominerade akademin så utelämnades kvinnorna även då.

– Kvinnorna var särskilt utsatta för att de var kvinnor och hade särskilda motståndstillgångar för att de var kvinnor. De kunde lättare förställa sig, var inte omskurna och om de var blonda, raknästa och pratade språket – vilket kvinnorna gjorde mer än männen – så blev de smugglare, kurirer och sambandsmänniskor och kunde gå över gränsen, säger Kenneth Hermele.

En uppskattning visar att mellan 60–70 procent av kurirerna var kvinnor. Kvinnor och barn gick också över huvud taget under nazisternas radar som möjliga ”motståndsmän”.

– Nazisterna trodde dem inte om att kunna göra sådana här saker – de var ju bara barn och kvinnorna var dessutom väldigt passiva, som kärl som skulle fyllas med barn.

Identitet och kultur snarare än religion

Idag finns möjlighet till en stark judisk gemenskap genom identitet och kultur, utan att den egentligen behöver vara kopplad till religion. Själv driver han till exempel Judiska salongen i Göteborg på sådant sätt – och man kan betrakta författarskapet som en judisk mer modern motståndshandling. En del av Kenneth Hermeles judiska bekanta menar att man idag också måste ”tala med SD”, men själv vägrar han att vara följsam, vägrar byta inställning i takt med Sverigedemokraternas ökande makt.

– Jag ser en samhällsutveckling som är enormt oroväckande. Bara för att jag är jude har det näst största partiet i Sverige definierat mig som icke-svensk. Och de har ett rasistiskt partiprogram, pratar om människors essens och sånt där. Ungefär som nazisterna gjorde.

Osynliggjort motstånd

Boken rymmer såväl det mer okända motståndet som en del gruvliga exempel på ultimatum där död ingår i alla alternativ.

– Jag skyggar hela tiden från att riktigt sätta mig in i hur det kan ha varit i diken, eller vid massgravar, eller i gaskamrarna. Jag vill liksom inte riktigt ... Så fort jag försöker gå in i det, så är det någon ridå som går ner, jag tror jag skyddar mig från det, säger Kenneth Hermele och drar ett antal exempel medan han ser ut att stålsätta sig.

Måste man ha den inlevelseförmågan, är man skyldig att känna den?

– Nej, jag vet. Det finns ju ett mantra om att vi aldrig ska glömma. Men det har ju aldrig varit riktigt tydligt vad det är man inte ska glömma, säger han.

Han exemplifierar med alternativ som att människor kan begå fruktansvärda handlingar i en viss situation, att människor har en inneboende ondska, eller att totalitära system kan göra att människor inte längre anses behövas.

”Prata högt om det som är vedervärdigt”

Idag är han ofantligt trött på förenklade verklighetsbeskrivningar som klassificerar människor. Trött på att känna att varje gång ”judarna” omnämns i bestämd form så är det tal om nåt skumt. Att judarna måste vara ett kollektiv, istället för människor som också är väldigt olika sinsemellan.

Och i dagens Sverige är det högaktuellt med ett motstånd till skydd för utsatta grupper.

– Det är svårt att motverka en stigmatisering av andra människor och en klassificering av dem på ett enhetligt negativt sätt. En typ av motståndshandling är att ställa sig upp i samtiden och högt prata om det man ser som är vedervärdigt eller felaktigt. Så som den här problematiseringen utav flyktingar som ett ”problem” och något som man ska skicka ut från det svenska samhället.