Enastående rolltolkning i rörig film

Lagen förbjöd sex män ­emellan och gällde i sin strängaste form fram till 1969. Blev man påkommen under akten riskerade man långa fängelsestraff. ”Den stora friheten”, som vann pris i den smalare tävlingssektionen Un certain regard under förra årets Cannes­festival, skildrar med ett söndertrasat berättande hur det är att bli fängslad för sin sexualitet.

Hoffman åker fast vid tre separata tillfällen och de tre olika fängelsesejourerna 1945, 1958 och 1969 berättas i var sin tidslinje. Regissören Sebastian Meise väljer att hoppa hejvilt från decennium till decennium och filmen berättas i fragment utan kronologi. Det stör mer än vad det tillför. Många scener är välspelade och inkännande men innebörden hinner inte landa innan berättelsen åter hoppar framåt eller baklåt i tiden. Det gör att filmer tappar i flyt och blir rörig med onödigt många karaktärer att hålla koll på. Det är som att Meise har plockat isär ett starkt och förhållande­vis konventionellt drama, kastat ner scenerna i en mixer, och sedan på måfå satt ihop ­berättelsens bitar igen.

Berättarstrukturen under­stryker dock tydligt Franz Rogowskis skicklighet som skådespelare. Rogowski, som främst är känd från Christian ­Petzolds magnifika dramer ”Transit” (2018) och ”Undine” (2020), klarar de tre olika upp­lagorna av Hoffman sömlöst. När filmen ständigt byter fokus är en sak konstant: Rogowski är briljant.

Han gör det lika bra som utmärglad överlevare (koncentrationslägrena fylldes med paragraf 175-fångar under tredje rikets styre) som mustaschprydd medelålders man som hittat sin plats i fängelset. Rogowskis spel är finstämt och, inte helt olikt sin amerikanska dubbelgångare Joaquin Phoenix, hans uttryck får en rejäl skjuts av ett karaktäristiskt utseende. Hans överläpp är kluven, han läspar lätt och ögonen är själfulla. Han har ”råd” att bara fokusera på de små detaljerna i och med att hans ansikte hela tiden kräver ens uppmärksamhet. Med små, men viktiga, förändringar visar han hur fängelset formar Hans Hoffman till att bli den han blir. Ett så pass naturalistiskt spel hade lätt kunnat bli trist i någon annans händer, men i Rogowskis fall gäller less is more. 

”Den stora friheten” är bra, tacka Rogowski för det, men den borde vara mycket bättre.