Vi ses en fredagseftermiddag på Tennstopet vid Odenplan. En av Stockholms verkligt klassiska krogar. Jonas bor i närheten och är trogen stamgäst i den rustika lokalen. Han dricker mellanöl och pratar lika intensivt som han gjorde de första gångerna vi sågs för över 15 år sedan. Till stor del är han fortfarande samma person som han var när han bildade Bad Cash Quartet som elvaåring, menar han själv.
Från Göteborg till Stockholm
Bandet blev ett av de viktigaste i det sena 90-talets och tidiga 00-talets Göteborg där Broder Daniel var musikaliska och ideologiska storebröder. Lika hyllade för sin direkta indierock som ökända för sitt vilda festande.
Sedan sju år tillbaka bor han numera i Stockholm.
– Jag gillar verkligen Stockholm. Jag kände mig hemma här ganska direkt. Samtidigt så finns det inget mer homogent än Stockholm. Det är bara att se sig om här inne, alla ser ju likadana ut.
Kommer du att bo kvar här hela livet tror du?
– Jag har inga planer på att flytta någonstans. Men jag har inte råd eller friheten att säga något annat. Jag överlever här – och jag är så jävla glad för det. Det är en sådan bortskämd längtan folk har att flytta. Hur skulle det gå till? Längtar du bort någonstans? Ja, det kanske man gör, men hur skulle man överleva där då?
”Skarp som fan” på tennis
Tre dagar i veckan arbetar Jonas som tennistränare för en klubb i Kristineberg, tillsammans med gamle Broder Daniel-medlemmen Theodor Jensen.
I ungdomen spelade han själv på elitnivå och var ”kanske topp fem i Västergötland”.
– Jag är fortfarande skarp som fan. Häromveckan gick jag in och tog en match mot den som är bäst i klubben bara för att markera. Jag vann med 6-0, 6-0.
Tennisklubben är endast öppen för medlemmar, som väljs ut av Jonas och Theodor.
– Om vi säger så här, folk som kallar sin fru ”regeringen” eller ska börja diskutera flyktingpolitik på fyllan är inte så välkomna, säger Jonas med sitt luriga leende.
– Det är det jag jobbar med. Jag tjänar ju inga pengar på musiken. Utan jag försöker skapa någon sorts frihet i det här samhället man automatiskt blir mer involverad i när man skaffar familj.
Arbetet som tennistränare gör att han går upp på morgonen och håller sig i form, men den främsta skillnaden mot tidigare i livet är ändå att han sedan tre år tillbaka är pappa. Familjebildande gör en automatiskt lite mer egoistisk, menar han.
– Av naturen är det en borgerlig grej att skaffa familj. När du står och blickar ut över världen och ser hur röten den är, då önskar du först och främst att din egen familj inte utsätts för allt det här. Man blir egoist på grund av sin kärlek till familjen. Man ser skiten och det gör ont, men man tänker att bara det inte händer här.
Albumet Vissa nätter är svårt att definiera musikaliskt. Det rör sig mellan en mjuk indiepop och visor.
– Jag tänker att rösten och texterna ska binda ihop det. Jag ville att det skulle spegla kaoset, så som livet är. Jag förstår verkligen det här med att göra ett sammanhållande konstverk, men det är inte så mina tankar ser ut längre och jag ville att det skulle komma fram.
Han tar en klunk öl, knackar på fönstret och vinkar åt sin flickvän som går förbi på väg för att hämta dottern på förskolan.
– Jag vill nå något svårdefinierat, även live och estetiskt. Jag vill inte vara en man som kisar mot solen och ser ut som att han sitter på sanningen om livet. Att man har varit med om saker och ting. Jag är så ointresserad av hela den grejen. Men eftersom jag skriver låtar som jag gör så blir jag förknippad med det. Och jag vill bara vara så långt borta från det jag kan. Det här ”man med gitarr”. Jag har aldrig kunnat identifiera mig med det.
Du samarbetar med hela fem producenter på skivan.
– Jag vill inte utsätta någon producent för mig i nio låtar. Mig klarar man i en, max två låtar. För dem är det bara ett jobb att göra, men för mig är det ju det viktigaste jag gör i hela mitt liv, åtminstone under de veckorna.
Vad har du för förväntningar på mottagandet av skivan?
– Jag vill bara komma undan, som vanligt. Var lite nice mot mig nu. Det känns som att jag springer och så står folk med påkar längs vägen. Jag vill bara att folk i min närhet fortfarande ska ha respekt för mig.
