Sagt och gjort, Maria började sy åt andra, och kunde snart börja ta betalt för sina 60-talsinspirerade klänningar.
När hon håller upp dörren till syateljén bredvid huset i Gamla Uppsala är hon själv klädd i en av sina storblommiga favoritmodeller.
Därinne samsas klädhängare med provdockor, symaskinen, otaliga trådrullar och högar med gamla tyger – oftast hämtade ur restlager eller från privatpersoners hem.
– Alla mina klänningar och kjolar är unika, det finns inte två modeller i samma tyg, förklarar hon.
Pendlar mellan ateljén och huset
I uppladdningen inför fredagens klänningsvernissage pendlar Maria mellan ateljén och huset där strykjärnet står. De flesta klänningar är redan sydda, men väntar på en extra finish.
Varför kallar du det för en vernissage och inte marknad?
– I början hade jag inte så många exemplar av varje klänning, och det var då jag började kalla det vernissage, för då fick man möjlighet att titta på klänningarna hela kvällen. Sålde jag något satte jag en grön lapp på det plagget – man fick inte ta med det hem för då hade jag inget kvar att visa upp.
– Men många dyker upp bara för att titta, och jag arrangerar det ofta på ett ställe med bar, som inbjuder till det. Någon kanske har med sig en mamma eller mormor som kan gå och nypa lite i kläderna och komma ihåg vad de hade på sig förr. I år ordnar jag också återträff där folk får komma och visa upp sig i klänningar som jag har sytt tidigare.
Blir det någonsin bråk om plagg som det bara finns ett exemplar av?
– Nej, men man märker att kunderna har olika strategier. En del sliter åt sig så mycket de kan och provar allt på en gång, och när de gör det finns det andra som stryker runt och väntar på att något särskilt plagg kommer tillbaka igen.
Farfar var skräddare
Maria Asplunds farfar var skräddare och företrädde Arnlunds skrädderi i den lilla norrländska orten Arnäsvall. Maria själv sydde sitt första alster där – en väska – och har tagit över namnet när hon bildade firma.
I början kunde hon låta kunder få helt skräddarsydda plagg, utprovade helt efter dem, men det har hon slutat med – hon vill ägna tiden åt att utveckla sin design och göra fler mönster. Redan i dag har hon några standardmodeller.
– De jag har tagit fram i dag har jag döpt efter personer jag känner. Den första modellen döpte jag till Karin efter min mamma. Den är sydd efter en klänning som hon ofta gick ut och dansade i förr. Sedan har jag fyllt på och namngett plagg efter vänner som jag tror att de skulle passa bra på. Min egen favorit heter Maria.
Omkring 2000 plagg
I dag räknar Maria Asplund med att hon har sytt omkring 2000 plagg. Men hon har ett annat jobb också – som gymnasielärare i engelska och svenska.
– Det är väldigt skönt att kunna kombinera två så olika saker. Ena dagen är jag väldigt social i mina arbetsuppgifter och har kontakt med hundratals elever och kollegor. Andra dagen jobbar jag bara med händerna. Men jag gillar omväxlingen.
Varje plagg är unikt
I dag är det ju väldigt lätt att hitta en ganska fin klänning för ett pris som ligger under det du kan ta för dina – vad är det som gör att det går ihop ändå?
– Jag tror att det handlar om just att varje plagg är unikt. Ingen annan kommer att ha en likadan klänning eller kjol. Många gillar vintagestilen – jag använder ju gamla tyger som oftast har legat i skåp hos någon som har hamstrat.
– Men sedan vet man ju att det är schysst tillverkat, det är jag som har sytt dem, tyget har inte krävt några extra resurser i framställningen och tillverkades oftast på 50- 60- eller 70-talet, och plagget är lokalproducerat. Så det finns ett hållbarhetsperspektiv också.
Vintagestilen gynnar Maria
Att vintagestil har varit inne i några år kan också ha gynnat Maria Asplunds verksamhet, men hon är inte rädd att bli arbetslös om den plötsligt skulle gå ur tiden.
– Jag tror att det alltid kommer att finnas människor som uppskattar 60-talsklänningar, både vad gäller modeller och mönster. Sedan syr jag inte bara vintage utan en del modernare modeller också.
