De vet båda två hur det är att bli våldtagen. Eller, hur det var för dem. För en våldtäkt är inte på ett enda sätt. En våldtäkt är inte likadan för alla. Framförallt sätter den inte samma spår hos alla. Men trots det är samhällets syn på våldtäkt i stort sett ensidig. Särskilt samhället syn på den som har blivit våldtagen. En våldtäkt är detsamma som att få sitt liv förstört. Så kan det förstås vara, säger Anna Svensson, men det måste inte vara så.

– Jag har blivit våldtagen, och det har påverkat mig på en massa sätt, men det har inte förstört mitt liv. En del säger att våldtäkt är det värsta som kan hända, att det är värre än döden, så skulle jag föredra att ha blivit dödad istället? Nej, det skulle jag inte.

För Anna Svensson tog det ett tag innan hon insåg att det var en våldtäkt hon varit med om. Det berodde dels på att det som hänt inte stämde överens med hennes bild över hur en våldtäkt går till, och dels på att hon inte ville ha varit med om just en våldtäkt. För det skulle ju innebära att hennes liv var förstört.

– Det ledde till en massa onödig ångest. Först tänkte jag ju att allt var förstört, för jag hade lärt mig att det är så det är. Det narrativet stod i vägen för min möjlighet att reda ut hur jag egentligen påverkades. Det tog mig något år att ta mig ur den föreställningen, att fatta att jag faktiskt kunde fortsätta ha ett bra liv.

Ville inte vara offer

Alexander Alvina Chamberlands upplevelse liknar Annas. Även hen hade först svårt att erkänna för sig själva vad hen varit med om. Det gick emot självbilden, att hen som feminist ”låtit” det ske och inte slagits för sitt liv, och det skulle också förvandla hen till ett offer, till ett våldtäktsoffer med krossad själ.

– Det skadade mig väldigt mycket, det jag hade fått höra om våldtäkt och hur det skulle påverka resten av ens liv. För mig är våldtäkten en av många saker som har påverkat mig, men det är inte den saken som har påverkat mig mest till att bli den jag är.

Hen insåg också att det är okej att vara ett offer, men att det inte är ett bestående tillstånd. Du är inte ett offer för evigt.

– Numer är sårbarhet en viktig del av feminismen för mig, jag har svårt att förstå föraktet för svaghet eller sårbarhet. Ändå kan det vara svårt att acceptera att jag är ett offer. Men när övergreppet sker, då är vi offer. Precis som att jag också ser mig som ett offer för transfobin i världen. Men det betyder inte att det definierar allt, att jag alltid är ett offer. Det skulle betyda att det inte finns någon möjlighet till motstånd, men det finns det ju!

Bestämde att de skulle skriva bok

Så småningom blev det tydligt för Alexander Alvina Chamberland och Anna Svensson hur stort glappet är mellan bilden av en våldtagen och deras faktiska upplevelser. Det blev också uppenbart hur mycket det glappet skadar. Båda började prata om det, och skriva om det. Hur samhället måste bort från den förenklade bilden. Snart hittade de varandra – det fanns någon som resonerade likadant.

– Det var 2010 och vi bodde i Malmö båda två och bestämde att vi borde ses. Redan första gången vi träffades tror jag att vi pratade om att vi ville skriva en bok. Vi ville göra något för att få plats med allt. Innan hade vi mest skrivit korta texter och publicerat i olika tidningar. Det blir svårt att gå på djupet då, och det var ju vad vi saknade, en bredare och djupare diskussion kring våldtäkt, säger Anna.

Drygt fem år senare är den klar. Boken som Anna och Alex-Alvina själva skulle ha velat läsa. Förutom att berätta om sina egna erfarenheter skriver de bland annat om våldtäktskulturer, om hur våldtäkt egentligen definieras, om normer och feministiska perspektiv på våldtäkt, om våldtäkt i populärkulturen, om synen på förövaren, om straff och polisanmälan. Det handlar om betydligt mer än det som från början fick dem att vilja skriva.

– Först var vi ganska upptagna av att bevisa att en våldtäkt per automatik inte förstör en människa. Under åren och under arbetet med boken har vi utvecklats både i våra personliga processer och i våra tankar, och det kändes mer intressant att undersöka våldtäkt från en massa olika håll, säger Alex-Alvina.

Diskuterar förövaren

En av de saker hen tycker känns särskilt viktigt att de skriver om i Allt som är mitt, är bilden av förövaren. För att förövaren sällan diskuteras.

– Vi måste kunna kombinera det självklara konstaterande att våldtäkt är fel, med ett samtal kring förövaren, och inte bara konstatera att det oftast är en man. Som varför det sker, eller hur vi egentligen bäst hanterar en förövare.

I debatten pratas det mest om höjda straff. Alex-Alvina och Anna är inte säkra på att det är bästa lösningen. Framförallt tror de att inställningen att en som våldtar har gjort det mest ondskefulla, gör att problemet blir svårare att komma åt. Dels för att samhället då får svårare att acceptera att vem som helst faktiskt kan begå ett sexuellt övergrepp. Om förövaren görs till någon närmast omänsklig känns det mindre relevant att fokusera på våldtäktskulturer.

– När man pratar om förövaren görs det ofta som att det vore ett psyko, och människor blir förvånade när det visar sig att det är en vanlig, vit man som lever familjeliv. Men det kan ju vara vem som helst, någon som inte har fått lära sig det här med samtycke. Indelningen i goda och onda män är väldigt problematiskt, säger Anna.

Återigen handlar det om förenkling, menar hon. Både Anna och Alex-Alvina hoppas att deras bok kan bidra till att nya perspektiv som gör sådana förenklingar mer sällsynta. Det är dags för det.

– En våldtäkt är inte bara på ett sätt, en drabbas inte bara på ett sätt, förövare är inte bara en typ av människa. Det är saker som borde vara självklara, säger Alex-Alvina.