Moster Petunia svarade hastigt: ”Och vi ska köpa två presenter till åt dig när vi är ute i dag. Vad säger du om det, gullungen min?”
När jag läser Björn Werners text om flygskam i SvD tänker jag på Dudley Dursley, Harry Potters kusin som blir skamlöst bortskämd av sina föräldrar samtidigt som de behandlar fostersonen Harry som luft. För Dudley är denna ordning den naturligaste i världen.
Werner skriver nämligen att han flugit till Mauritius med sin tjej och tolkar det faktum att hennes bloggpost fått övervägande positiva kommentarer som att flygskammen är borta i Sverige.
Han menar att något måste göras åt klimatkrisen, ”men detta kan inte vara att göra medmänniskor illa till mods för att de lever helt vanliga liv”.
Men hur vanligt är det egentligen att flyga?
Fram till 1955 levde människan på jorden på ett sätt som bara hade marginell påverkan på klimatet. Det var först då som billig kol och olja gjorde att utsläppen kraftigt ökade. 1957 – ett år innan min mamma föddes – kom det civila flygandet igång på allvar. Om det kommersiella flyget varit en person skulle den nu nätt och jämt hunnit nå pensionsåldern.
Det är bara en procent av jordens befolkning som flyger frekvent – och det är de som orsakar hälften av de globala flygutsläppen. En stor del av jordens befolkning har aldrig flugit.
Flygandet i Sverige har dessutom – tvärtemot vad Björn Werner tror – minskat.
Werner skriver om siffror som baseras på ett pressmeddelande från flygbolaget Swedavia som visar att flygandet ligger på 80 procent av vad det var innan pandemin och att det ökat med 17 procent mellan 2022–2023.
Han nämner inte att svenskars flygande var som högst 2017 och att antalet passagerare på svenska flygplatser var 23,5 procent färre förra året jämfört med 2017, eller att flygets återhämtning efter pandemin avstannat.
Allt detta gör att jag tänker på Dudley Dursley.
Werner skriver att flera av hans vänner flyger och att de gillar det. Och det tvivlar jag inte på. Jag tvivlar inte heller på att Dudley tycker att de är fullt normalt att han får 38 paket i födelsedagspresent av sina föräldrar. Men det betyder inte att dessa förhållanden är vanliga eller rimliga om man zoomar ut och ser situationen i ett större perspektiv.
Det klart att det finns en massa människor som vill kunna fortsätta flyga. Många i Sverige är uppväxta med det och ser flygande som det primära sättet att ta sig utomlands. Och det hade väl inte varit något fel om det inte vore för att flyget orsakar så stora utsläpp.
Flyget står för 4-5 procent av människans globala klimatpåverkan. Att det inte är mer beror på att en så liten del av världen flyger. Men om flyget vore ett land så skulle det vara världens sjunde största, sett till utsläpp. Framförallt är flygande den individuella aktivitet som orsakar störst utsläpp.
Samtidigt beräknas vi nu ha en minimal mängd koldioxid som vi kan släppa ut om vi ska begränsa planetens temperaturökning till 1,5 grader, vilket Sverige och många andra länder lovat via Parisavtalet. Få forskare tror dock numera att målet är realistiskt, men då varje tiondels grad påverkar klimatet är det viktigt att vi försöker begränsa uppvärmningen så mycket som vi kan.
Klimatforskarna Johan Rockström och Owen Gaffney visar i sin bok ”Jorden – vår planets historia och framtid” (2022) hur förhållandevis kort tid jorden haft ett klimat som är kompatibelt med mänskligt liv och hur ömtåligt det är.
Av de nio gränser vi måste hålla oss inom för att hålla planeten på en stabil temperatur har vi redan överträtt fyra – vilket enligt Rockström och Gaffney betyder att vi måste utropa planetärt nödläge. De skriver att politikerna bland annat måste införa lagkrav på nollutsläpp 2050, stoppa alla nyinvesteringar i fossilt, avskaffa alla subventioner som gynnar fossila bränslen, avskogning och utarmning av biologisk mångfald och sätta ett pris på koldioxidutsläpp.
I sin andra text om flygskam antyder Björn Werner att politikerna borde våga införa mer långgående klimatåtgärder.
Men varför genomför då inte politikerna forskarnas förslag?
Oksana Mont, professor i hållbar konsumtionsstyrning vid Lunds universitet, menar att politikerna är rädda för väljarna. När hon intervjuade politiker var det bara de som pensionerats och inte hade något att förlora som vågade prata om klimatskatter och hållbar konsumtion.
Det förekommer också mycket desinformation. Dokumentären ”Kampanjen mot klimatet” (2020) visar till exempel hur oljebolaget Exxon Mobile mellan 1988 och 2006 donerade mer än 100 miljoner till tankesmedjor och organisationer som förnekar klimathotet.
Visst önskar man sig politiker som trots detta vågar lägga förslag i enlighet med forskningen.
Men skulle politiker våga införa till exempel förbud mot flygresor som kan ersättas med en tågresa på en och en halv timme (som Spanien planerar och Frankrike redan gjort) om de inte tror att det får väljarnas stöd?
Björn Werner menar att klimatet måste räddas på systemnivå – inte individnivå.
Men var slutar individen och börjar systemet när man lever i ett samhälle som radikalt måste lägga om sin livsstil?
Risken är att politiker och väljare tittar på varandra och säger ”Ja, jag kan förändra mig, men du måste gå först” utan att något händer.
Och det är väl här debatten om flygskam kommer in.
Dock är ju inte perfektion utan ens agerande överlag det viktiga. Björn Werner nämner att Jens Liljestrand, som var med och startade flygskam-debatten, nyligen varit i Australien dit man kan anta att han flög. Själv har jag inte flugit sen 2016 men det viktiga tycker inte jag är att människor aldrig mer flyger utan att man försöker minimera det så gott man kan.
Oavsett vad vi önskar är nämligen forskningen tydlig med att vi inte kommer kunna fortsätta flyga som nu.
Elflyg beräknas de närmaste årtiondena bara klara korta resor, mellan till exempel London och Berlin men inte mellan London och New York, och sådana sträckor kan ersättas med tåg.
Biobränsle tävlar om skogen med andra prioriterade områden som matproduktion och bevarande av biologiskt mångfald. Flygbransch-organisationen ICAO beräknar själva att markområden motsvarande en tredjedel av Australien eller hela Irland skulle behövas för att få fram ”eko-vänligt” biobränsle.
Så en värld utan flygskam skulle antagligen bli för varm.
Och Björn Werners vän som blir äcklad av att han flyger tror jag blir det snarare för att han vet detta – än för att han inte tycker att Björn och hans tjej förtjänar kokosnötter och vila.
Problemen uppstår ju snarare när folk agerar som Dudleys ängsliga mamma Petunia och bemöter rädslan för förändring med att säga att förändringen inte behövs och att man i stället kan få mer av det som man redan fått orimligt mycket av.
Som infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson (KD) gjorde när han några dagar efter Werners första flygskamtext presenterade Tidöpartiernas miljardsatsning på flyget och sa att det ”finns få skäl att ha flygskam”.
På kort sikt gör det kanske väljare och bortskämda barn glada, men det innebär också att man inte tar något ansvar för deras framtid.
Så kanske är Björn Werners bästa vänner inte de personer som kommenterar att han och hans tjej är värda en flygsemester utan killen som vågar säga till honom att han blir äcklad?
Det finns ett annat Harry Potter-citat som lyder ungefär såhär: ”Det krävs en hel del mod för att stå upp mot en fiende – men ännu mer för att stå upp emot en vän”.
Kanske är det så vi borde se på flygskam?
Att de som får dig att känna skam bryr sig mer om din framtid än om att bli populära här och nu. Personligen tror jag att klimatkampen behöver fler sådana personer.
