Vi sitter högst upp i en hotellbar vid Brunkebergstorg. Regnet duggar utanför fönstret, så vi tar plats i en soffa längst inne i baren. Stor, som egentligen heter Ulises Infante Azocar, har nyblonderat hår, som han gömmer under den svarta luvan till New Black-tröjan. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Han reciterar en dikt från spanska, som hans pappa, den chilenska poeten och litteraturvetaren Sergio Infante, har skrivit på beställning från sonen för att användas i en video till skivsläppet. Det är en väldigt vacker text, om kärleken och utanförskapet under broarna i en stad där egoismen, stressen och självgodheten tagit över. 

– Under broarna handlar om att vara utanför, att må dåligt, att vara förvirrad, men också att vara en vagabond under en bro som gör lite som man vill. Glad, men ändå ledsen, förklarar Stor. 

Nyligen fyllde han 30 år och under hela 2010-talet har han mer och mer levt upp till sitt artistnamn som en av de främsta inom svensk hiphop. 

Förra albumet ”Shere Khan XIII” släpptes 2013 och följdes av ett segertåg för Stor. Långa turnéer, kritikerhyllningar och som grädde på moset en Grammis för årets hiphop. 

Starkare än någonsin

Då bestämde sig Stor för att gå vidare. Han började arbeta med barndomsvännen Charlie Bernardo som producent, och lämnade därmed Redline Recordings och bröderna Salazar, som han hade jobbat ihop med nästan hela sin karriär. 

– Det var naturligt. Jag blir äldre och måste mogna med musiken. Det var lite som att flytta hemifrån, något jag bara måste göra för att må bra i mig själv, berättar han.  

– Men det var en skitjobbig tid. Tänk att vara i Redlinestudion med folk som från början var dina idoler, och sedan blev dina nära vänner, dina storebrorsor, och sedan plötsligt bara inte ha dem där. Det var ganska ensamt. När jag tänker på det nu blir jag nästan ledsen. Men jag var tvungen att göra det, rida ut stormen och nu när jag har gjort det är jag starkare än någonsin. Förstår du?

”Att se världen från en annan vinkel”

Det bullriga skrattet ljuder över salsamusiken i barhögtalarna. Stor är på glatt humör nu. Stoltheten över att nya skivan är färdig går nästan att ta på. Han ser lycklig ut, skrattar mycket och ofta, drar metaforer och skämt med sitt ofta underfundiga språk. Men allt har inte varit uppåt för Stor de senaste åren. 

– Vi har levt ett ganska mörkt liv på den här skivan. Det har bara varit jag och Charlie, vi har verkligen skitit i alla andra. Det har varit upp och ner. Man har inte mått så bra hela tiden, men nu är den färdig och då är man återställd och mår bra. Det är det som är det viktiga.

Flera låtar på nya skivan handlar om droger och festande. Som ”Cocaina”, där kokainets baksidor beskrivs. Är texterna självbiografiska? 

– Inte allt. ”Pundish” är absolut inte det. Men ”Cocaina”, idén var så enkel. Det handlar om perspektiv. Det är det som inspirerar mig, att hitta nya perspektiv. Att se världen från en annan vinkel. Alla rappar om att ”beckna ladd” och ha fett med cash och gussar. Men ingen berättar hur det är att ligga och skaka av ångest sju på morgonen. Alla har ju varit där, men ingen vågar säga det. Så, då gjorde jag den låten. Jag tycker att den är en av mina fetaste låtar. Det är äkta liksom, ingen kan stå emot det. Jag är fett stolt över den, säger Stor.  

– Allt är inte självbiografiskt. Sedan är jag rätt mycket periodmänniska. Men min största fiende är alkohol. Det är ju bara när man är full det händer, det är det som är boven till allt. 

Har det varit för mycket i perioder? 

– Ja, det har varit för mycket i perioder, ja. Men när jag tänker i efterhand är det nästan som att man går in lite i det. Att jag kanske gör saker som jag inte borde göra för att jag vet att det ändå kommer att leda till något nice. Men det har funnits stunder när jag har känt att det gått för långt. Jag vill helst inte prata om sådant här egentligen.

Den 24 januari postade du ett uppmärksammat inlägg på Instagram att du skulle sluta med musiken för att du inte tyckte det var kul längre. Vad handlade det om? 

– Det var väl bara att jag är fett bestämd. Vi hade hållit på så länge med skivan, man är sur, man är bakfull, man är full. Till slut bara, fan jag pallar inte! Det är normalt, jag är människa, vad är det som är så konstigt? Sedan att jag somnar och vaknar upp och det har blivit en nyhet, jaha, låt det vara så då. Jag orkade inte bara. Jag mådde liksom inte bra, och det händer alla människor. Det kommer att hända mig igen i livet. Men nu mår jag bra, och det är det som är det viktiga. Nu mår jag fett bra, för nu har jag gjort klart den här skivan, förstår du, säger Stor och strålar lyckligt i ögonen.

Att hitta kärleken för sig själv

Han berättar om hur han har kämpat med arbetet, att hitta rätt vägar in i musiken. 

– Nu är det tredje skivan. Man blir lite äldre, man börjar tänka, musiken förändras. Det var svårt att tänka ut hur det skulle vara, att välja. Det fanns så många vägar att gå. Ska jag sjunga, ska jag rappa? Ska jag använda mycket teknik eller mycket känsla? Ska jag ha hårda grejer, mjuka grejer, hiphop-grejer, sång-grejer? Det fanns så många saker på paletten, du vet. Jag är fett glad att jag har gjort den här skivan! Vi har jobbat på den i tre år. Jag blir stolt. Jag har gjort mitt, jag behövde göra det, för att visa vem Stor är inom svensk hiphop. 

Är det viktigt att ständigt utmana dig själv? 

– Ja, alla gör ju i princip samma sak. Alla låtar låter likadant. Alla människor ser likadana ut. Alla vi killar har samma skägg, alla tjejer lägger samma filter på Instagram, alla bilar ser likadana ut, du kan inte skilja en Volvo från en Merca längre. För folk vet vad som säljer, vad som funkar och då går folk på det. Och det är det som är revolutionen för mig, att gå ifrån det. Att hitta kärlek för sig själv så man kan sprida kärlek till andra. Hitta sig själv, det är utmaningen.