Exemplet är bara ett av många under de senaste åren där fastighetsägare använder sig av renoveringar för att få igenom massiva hyreshöjningar som annars hade varit svåra att få till.
Samtidigt bor allt fler med andra-, tredje- eller korttidskontrakt och bostadsköerna når rekordnivåer. Frågan vi då, som boende i landet med världens nominellt sett starkaste hyresgäströrelse, ställer sig blir förstås: Hur hamnade vi här?
Förändring av maktförhållande
För att förstå att dagens situation inte är given kan vi blicka bakåt. Den svenska hyresmarknaden utmärkte sig en gång i tiden för både ett utförligt offentligt byggande och för en kompromissvillighet mellan parterna, alltså hyresgästföreningarna och fastighetsägareföreningarna. När hyresrådet Michael von Koch i Svensk Juristtidning 1972 redogjorde för hur 1968 års hyreslag hade införts betonade han Sveriges Fastighetsägareförbund och Hyresgästernas Riksförbunds samarbetsvilja:
”I många uttalanden från officiellt håll har förbundens förmåga att komma överens och att vara allmänt måttfulla och förnuftiga tillmätts stor betydelse för en lugn utveckling på hyresmarknaden och för reformens lyckliga genomförande.”
Det samförstånd von Koch då beskrev kan tyckas främmande idag men kom ur den förändring av maktförhållanden som hade skett på hyresmarknaden, där fastighetsägarna tappat något av den mycket starka position som de tidigare hade haft.
Under mellankrigstiden hade hyresfrågan politiserats och den nytillkomna hyresgäströrelsen hade successivt slagit sig fram till inflytande över hyressättningen och de politiska besluten. Det oroliga 1930-talet hade präglats av kollektiva hyreskonflikter med hyresstrejker, blockader, massuppsägningar och vräkningar som hade tagit sig de mest dramatiska uttrycken i men inte på något sätt varit begränsade till Göteborg.
Sedan 1942 hade hyresreglering och besittningsskydd, alltså rätten att få bo kvar i sin hyreslägenhet på obestämd tid, gällt på hyresmarknaden.
Internationellt unikt system
Under samma period hade staten blivit allt mer intresserad av bostadsfrågan och den politiskt svåra bostadsbristen, som till stor del skulle lösas genom en utbyggnad av hyresbostäder. Att man då inför 1968 kunde få till det bruksvärdessystem vars kollektivförhandlingar successivt ersatte den tidigare hyresregleringen sågs som en framgång eller i alla fall en godtagbar kompromiss av de ledande inom partsorganisationerna – även om hyresregleringens avskaffande mötte opposition i hyresgästled. Resultatet blev hur som helst det, enligt professor Bo Bengtsson, internationellt sett unika system med förhandlade hyror som fortfarande finns kvar idag.
Det är ett intressant system, inte minst för att ett system som bygger på förhandlingar i grund och botten baserar sig på någon form av inte helt ojämlika maktförhållanden.
Pendeln har svängt
Idag finns det mycket som tyder på att pendeln har svängt tillbaka vad gäller maktförhållandena på hyresmarknaden och att den historiska kompromiss som har gällt är på väg att ersättas av något annat. Det finns alltså starka skäl att undersöka och analysera förändringarna, något som Sarah Liz Degerhammar, Dominika V Polanska och Åse Richard gör i den nyutkomna boken ”Renovräkt – Hyresvärdars makt(spel) och hur du tar striden”, från Verbal förlag. Författarna beskriver en maktrelation som sedan 1990-talet har förskjutits till hyresgästernas nackdel genom bland annat institutionella förändringar, minskat byggande, ombildningar och utförsäljningar. Även korttidskontrakten, de som hyresgäströrelsen en gång kämpade så mycket för att avskaffa, har kommit tillbaka i ökande utsträckning. Men även hyresgäster med ”vanliga” kontrakt kan bli utsatta. Hyresgästens besittningsskydd är starkt i Sverige. Det är dock en gammal sanning att besittningsskyddet inte är mycket värt så länge hyran kan höjas drastiskt.
I Renovräkt ges exempel där så kallade ”standardhöjande åtgärder”, till exempel nykakling av badrum eller byte av fungerande köksutrustning, används för att driva upp hyrorna svindlande högt på ett sätt som annars hade varit omöjligt att få igenom. De hyresgäster som sedan inte har råd med de nya hyrorna tvingas då flytta och kan alltså sägas ha blivit renovräkta.
Bland de bolag som på det här sättet har som ambition att komma runt dagens system hittar man inte sällan stora och växande aktörer, som Kampradfamiljens Ikano Bostad AB.
Att en fastighet efter en viss tid behöver rustas upp borde egentligen inte komma som en överraskning för någon och ska egentligen finansieras genom långsiktigta avsättningar och exempel ges i boken på bolag som renoverat i samråd med hyresgäster och utan massiva hyreshöjningar.
Författarna nöjer sig dock inte bara med att vilja förstå hyresmarknaden, de vill framför allt förändra den. Utgångspunkten är pragmatisk, de resurser hyresgästerna har ska användas, men för det krävs att hyresgästen förstår sin situation och får redskap att hantera den. I boken behandlas de härskartekniker som författarna har identifierat och som enligt dem hjälper till att ”upprätthålla och cementera den skeva maktpositionen mellan fastighetsägare och hyresgäst”. Exemplen är många, från rena hot och trakasserier till mer svårgreppade härskartekniker som osynliggörande och förminskande.
Medan fastighetsägare kan kräva snabb respons och snabba beslut från hyresgästerna kan det vara närapå omöjligt både för hyresgäster och Hyresgästföreningen att få tag på vissa hyresvärdar. Rent svindleri kan förekomma, som i fallen med hyresgäster som lurats att genom påskrift avsäga sig sin besittningsrätt. Inte minst tycks tekniker för att hindra hyresgäster att gå samman som ett kollektiv vara särskilt väl använda.
I boken ges exempel på fastighetsskötare som fungerar som övervakare i bostadsområden och särbehandlar hyresgäster, både positivt och negativt, vilket försvårar det som hyresgästerna kanske behöver allra mest, nämligen sammanhållning.
Kollektiva agerandet var resurs
En gång i tiden hade hyresgästföreningarna agerat mot en fastighetsägare som med ”standardhöjande åtgärder” som förevändning velat dubbla hyran genom att sätta denne i blockad och därigenom mana till bojkott av alla dennes affärsintressen. Kanske hade man till och med uppmanat hyresgästerna att deponera hyrorna istället för att betala in dem. Den som studerar historiska exempel märker att metoderna inte sällan var anmärkningsvärt effektiva, även i tider av bostadsbrist och nöd.
Det kollektiva agerandet var den främsta maktresurs hyresgästföreningarna hade, och man byggde mycket av sin organisation kring det.
Bokens alla exempel på fastighetsägare som velat hindra hyresgästerna att sluta sig samman visar att rädslan för kollektiva aktioner knappast har försvunnit. Författarna till ”Renovräkt” tar också upp exempel i närtid på tillfällen där hyresgästernas kollektiva agerande har lönat sig, både i Sverige och internationellt. En del tillvägagångssätt är nya, andra är nygamla. Att som hyresgästerna i Hagsätra angripa fastighetsägarens, alltså Ikanos/Ikeas varumärke och goda namn är en taktik som hyresgästföreningarna använde sig av redan för hundra år sedan.
Exemplen med nya nätverk och organisationer som arbetar mer vid sidan av eller tillsammans med Hyresgästföreningen än som en direkt del av den är intressanta och visar på en bredd som kanske kan komma att visa sig vara ett embryo till en ny social bostadsrörelse.
Hur byggs rörelsen?
Nya rörelser måste inte stå i motsats till gamla och författarna uppmanar den som vill organisera grannarna att ta hjälp av de resurser och den kunskap som Hyresgästföreningen faktiskt besitter. Motstånd lönar sig menar och visar författarna, men boken stannar sedan där. Resonemang om en väg som leder vidare saknas. Det är defensiva strategier som diskuteras och inte mycket om hur man går vidare från det.
Visst, det är viktigt att försvara det man har men sen då? Hur byggs den rörelse som på riktigt kan förändra? Den stridbara hyresgäströrelse som fanns på 1930-talet vann mycket på täta kontakter och samarbete både med den internationella hyresgäströrelse som fanns som de inhemska folkrörelserna, framför allt fackföreningarna och den kooperativa rörelsen. Idag finns både nya och gamla rörelser att bygga starkare allianser med. Då fastighetsägarekapitalet av idag blir allt mer internationaliserat kan nog internationellt samarbete, som med den framväxande proteströrelsen i Berlin, även det komma att visa sig fruktbart.
”Hyresgäster i alla samhällen, förenen eder” – den uppmaningen kom från Hyresgästernas Riksförbund vid bildandet 1923. Man kan nog med fog säga att det gäller än idag.
