– Fram till dess hade homosexuella fortfarande klassats som brottslingar. De män som överlevde förintelsen var dubbelt stigmatiserade, de kom hem men vågade inte berätta, säger dramatikern och skådespelaren Mattias Brunn. 

När boken om Josef Kohuts erfarenheter, Männen med rosa triangel, återutgavs på svenska för tre år sedan, insåg Mattias Brunn att han ville göra teater av den. 

– Boken återutgavs som en reaktion på de nya antigay-lagarna i Ryssland, och jag var själv intresserad av vad lagarna innebar. När boken kom kändes den därför extra aktuell igen och jag började fundera på om det gick att göra något av boken, hur man skulle kunna gestalta en text och historia som är så mörk, säger han. 

Både mörker och färg

Efter att ha slagit sig ihop med scenografen och kostymören  Daniel Åkerström-Steen och regissören Mårten Andersson, som han tidigare har satt upp No tears for queers och Järnnatt med, samt med dansaren och koreografen Marcus Baldemar, skapade de tillsammans en föreställning som håller sig nära bokens text – men ändå inte. Mattias Brunn läser Josef Kohuts ord, han berättar om grymhet efter grymhet, om ett liv där männen med de rosa trianglarna – de homosexuella – stod allra längst ned i koncentrationslägrets hierarki. De får jobba hårdast av alla, de plågas, torteras till döds, eller skjuts som av slentrian. Men trots att Josef Kohuts verklighet är obegripligt mörk, ryms också färg och glitter i gruppens tolkning. 

– Vi har valt att behålla texten i sin råaste form, så som den faktiskt är, en lång uppradning av ohyggligheter, men om vi inte samtidigt hade lättat upp den hade den blivit för svår att ta till sig, så på många sätt är det trots allt en färgstark föreställning.

Förutom Mattias själv finns också dansaren Marcus Baldemar med på scenen. Han blir en slags parallell tidslinje, ett gestaltande av flera kroppar, flera utsatta. 

– Vår visuella idé är att fångenskapen måste speglas mot något, en nödvändig kontrastering. Den blir en slags eskapism, ett hopp. Du skulle inte överleva ett koncentrationsläger om du inte fick hoppas på att en annan verklighet väntade, säger Mattias Brunn.

Aktuell i dag

Trots att pjäsen baseras på något som hände för över 70 år sedan tycker Mattias Brunn att den är aktuell också i dag. När boken återutgavs för tre år sedan hade Ryssland visserligen precis skärpt sina lagar och gjort det svårare för homosexuella, men sedan dess har de bruna krafterna i Europa vuxit sig allt starkare, menar Mattias Brunn.

– Det finns nationalistiska partier i vart och vartannat land, det är oerhört skrämmande och visar att den här berättelsen inte är så långt borta trots allt. Även om det i dag kanske framför allt är muslimer som är utsatta, så föraktas också homosexuella. Och över huvud taget leder de bruna krafternas framfart, och hur vi ser och talar om människor på flykt, till att gränserna förskjuts. Människor tappar sitt värde. Vi får inte vara blinda för historien, det var ju så det började också i Nazisttyskland.

Mattias Brunn hoppas att Männen med rosa triangel kan fungera som en backspegel. 

– Jag tänker jättemycket på vad som är mitt ansvar, och vad jag kan göra just nu. Att sätta upp den här pjäsen är förhoppningsvis ett sätt att visa konsekvenserna av den förskjutning som nationalsocialismen innebar, och hur det håller på att ske något liknande i dag. Då visste man inte vart nationalsocialismen var på väg, och i dag vet vi inte heller vart vi är på väg, vi ser bara att det pågår en förskjutning. Eller förhoppningsvis ser vi det.