Det finns ett gäng, från olika eror, och ofta har de en irriterande underton av förnumstighet, både i sin lätt moralistiska ton och i sin självgodhet över hur finurligt författaren byggt upp den förvridna versionen av vårt här och nu.
Den amerikanska författaren Jennifer Egans nya roman ”Sockerhuset” luktar exakt så till en början. Den lägger upp premisserna för en värld som helt och hållet kommit att domineras av sociala medier-företaget Mandala. Mannen bakom Mandala heter Bix och när romanen inleds har han en livskris. Företagets funktioner för vårt nätverkande, åsiktsspridande, informationsinhämtande och relationsskapande liv är redan komplett – så vad ska han nu hitta på?
Jo, han ska ta sig in i kärnan av människan: hennes undermedvetna. In i minnena, de dolda begären, fasorna och lyckan som ryms där, för att laga människorna på djupet.
Det är naturligtvis inte superlångt från den värld vi bebor med nätpsykologer och AI-terapeuter, men i inledningen blir det också lite fånigt, när alla trådar ska läggas ut, alla tekniska aspekter förklaras, alla människornas skenheliga kvasi-intellektualism gestaltas, som att Egan springer runt och lyckligt pekar på alla sina lyckade litterära konstruktioner: kolla på det, smart va? Och den där professorn, visst är han larvig!
”Sockerhuset” rymmer så många roliga skrymslen och vrår.
Men en bit in skiftar ”Sockerhuset”. Jennifer Egan börjar komplicera sin historia ytterligare och nysta i en annan familj, barnen till den professor som var närvarande vid den samtalsgrupp där Bix sökte (och fann) ny inspiration. Och sedan blandas ytterligare en familj in, två döttrar till en framgångsrik musikproducent och till den kvinna som, själv ovetandes, skapade den teoretiska grunden för Bix Mandala. Och sedan de flickornas halvsystrar. En av halvsystrarnas drogbehandlingssponsors barndomsvän. Etc, etc, etc.
Då vecklar ”Sockerhuset” ut sig som en alldeles underbar solfjäder av knöliga människoöden som får leva i egen rätt, inte bara som fiffiga illustrationer av vilken bisarr värld vi är i färd med att skapa.
Jennifer Egan har en lyhörd känsla för alla de olika människorna och deras vitt skilda blickar på livet. Hon byter ton och perspektiv mellan kapitlen, berättar i jag-form, han-form, vi-form och du-form utan att förvirra sin läsare, hela tiden fast förankrad i den amerikanska realistiska berättartradition som hon trots allt tillhör.
Det är inkännande, empatiskt, med alla knäppskallar, med deras dunkla drifter, fåniga tävlingsinstinkter eller önskan att vara goda bortom ytligt poserande. Därför blir det också en fängslande roman, man rasslar genom ”Sockerhuset” och vill veta hur det går för varenda en av de mänskligt halvfärdiga men litterärt helgjutna karaktärer som Egan kastar i ens väg.
Och längs den vägen får samhällssatiren och samtidskritiken ändå lite udd. Även om författaren absolut tar till en del lättköpta lösningar på alla de problem som ett så komplext persongalleri skapar, är jag till det sista beredd att köpa också dem. ”Sockerhuset” rymmer så många roliga skrymslen och vrår, oväntade vändningar och lekfulla berättargrepp, att det är en fröjd att ramla runt därinne.
