Varför? Jo därför att det inte bara är Lasersteins vackraste, mest gripande och centrala verk, utan för att det är en sådan effektiv tidskapsel för stämningen bland intellektuella och konstnärer i den utgående Weimarrepubliken innan nazisterna tog över. Något som museet understryker genom att utanför utställningen ha ställt en retroformgiven radio som spelar ledmotivet ur tv-serien Babylon Berlin och låtarna ur Tolvskillingsoperan i en 1930-talsinspelning.
Scenen är en takterass med utsikt över Potsdams gamla centrum, drygt tio år senare bombat sönder och samman. Där sitter tre personer – konstnären använde sig av vänner som modeller – vid ett bord flankerade av två kvinnor som ställt sig upp och vänder ryggen till. Hon till vänster är Lasersteins favoritmodell, musa och möjligen älskarinna Traute Rose. Till höger om henne sitter maken och författaren Ernst Rose.
Till och med hunden under bordet har gripits av den allmänna glåmigheten
När Laserstein målar är året 1930. Det är mitt i världsmarknadskrisen efter börskrascherna året innan. Massarbetslöshet råder, brunklädda nazihuliganer marscherar redan på gatorna och skriker antisemitiska slagord. Det vore fel att säga att stämningen på taket är på topp.
Gestalterna vi ser är försjunkna i sina inre liv. Ingen tycks samtala eller interagera, de är så att säga ensamma tillsammans. Till och med hunden under bordet har gripits av den allmänna glåmigheten. Den eventuella maten på den vita duken är uppäten, kvar finns lite bröd och något päron. Och på himlen över den gamla preussiska residensstaden ruvar tunga gråa moln som en föraning om den ofärd som komma skall. I sin komposition låter Lotte Laserstein människorna ändå nästan röra vid varandra. En hand skymmer en arm, en kavaj döljer den andres hand. På så vis bildar de nästan en sammanhållen cirkel runt bordet.
Målningen gör ett monumentalt intryck fast den med dagens mått mätt inte är så stor, en två meter lång och en meter hög träpannå. Den är en provkarta på allt som den klassiskt akademiutbildade konstnären kan, ett mästerverk.
Som judinna drabbades hon av yrkesförbud, men lyckades bli inbjuden att ställa ut i Stockholm av ett svenskt galleri
De tomma buteljerna under pallen till vänster i bilden blänker som i ett nederländskt stilleben på 1600-talet. Utsikten över staden är ett briljant vedutamåleri, en stadsvy värdig en Canaletto på 1700-talet. Personerna är arrangerade som i konsthistoriska skildringar av Jesu sista måltid. Men de har drag av ”Ny saklighet”, den för tiden rådande stilen i tyskt måleri. Dock inte lika djärvt och kyligt tolkad som hos av många av Lasersteins samtida tyska kollegor, utan varmare, mer konservativt och sensuellt.
Lotte Lasersteins konstkarriär hade då börjat ta fart med motiv från Weimartidens uteliv bland ”flappers”, kortklippta androgyna kvinnor med basker kanske, och oftast mycket röda läppar. Hon hade kunnat gå långt i Berlin om bara inte nazisterna tagit makten. Som judinna drabbades hon av yrkesförbud, men lyckades bli inbjuden att ställa ut i Stockholm av ett svenskt galleri. Det blev början på ett nytt liv i Sverige där hon blev en efterfrågad porträttmålare genom att anpassa sig till de besuttna kundernas smak. Hennes palett blev ljusare och konsten mer lättsmält, om än tekniskt briljant. Intensiteten från förr hade slocknat.
Samtidigt försvann hon från den tyska konstscenen och blev därmed inte – förrän på senare år – inskriven i konsthistorien som de manliga konstnärerna Otto Dix, Christian Schad eller George Grosz. Hon gjorde egentligen aldrig comeback förrän sex år före sin död – och då genom just ”Kväll över Potsdam”. Målningen föreställande hennes vänner hade följt med henne genom nästan hela livet. Till slut övertalades hon att släppa den till en galleriutställning i London där den väckte uppmärksamhet och såldes till en privatsamlare. 2010 lyckades Neue Nationalgallerie i Berlin buda hem verket på en auktion.
Och nu är det här. Måste ses helt enkelt.
