Men om man istället väljer att titta på hur mycket, eller lite, ironi framträder som grepp i kulturen – blir pratet om dess återkomst mer begripligt. På 90-talet var den överallt, sägs det, under senare decennier har den inte varit lika närvarande, och nu är den på väg tillbaka. 

En tacksam tankegång: Killinggäng och Hassangäng har fått moderna efterföljare i ”Cyklopernas land” och kretsen kring Elis Monteverde Burrau; 10-talets nervösa positionering har bytts mot 20-talets hedonistiska indie sleaze. Allt har redan gått åt helvete, varför inte vara apolitisk och blasé? 

Men då blundar man för något väsentligt. För även om ett garde i Stockholm har börjat lajva Carina Rydberg på PA & CO handlar det fortfarande om ett marginellt fenomen; en mikrokultur bland andra mikrokulturer. Förvisso en som diskuteras på kultursidor och i ”En varg söker sin pods” årliga trendavsnitt, men – åtminstone i nuläget – inte med större inverkan på det kollektiva medvetandet än säg k-popare eller ”män som brygger eget öl”.

Här kommer vi in på en annan grej de tjattrande klasserna har gillat att slänga sig med de senaste åren: Internet har gjort det irrelevant att prata om övergripande kulturella trender eftersom alla har sin egen trend nu. Monokulturen är död! 

Haranger om det kombineras ofta med oroat tjat om politisk polarisering. Men även om det finns få saker som är mer tröttsamt att lyssna på, är de i grunden sanna. Som kulturkonsumenter har vi under de senaste decennierna blivit allt mer atomiserade. Det finns inte längre någon Hyland som samlar hela folket; inga låtar alla kan sjunga med i.

Men den döende monokulturen är en pågående process, inte ett fullbordat faktum. Vi firar fortfarande midsommar och intalar oss att Mondo är svensk. Vi svär fortfarande över Systemets öppettider och undviker att prata med våra grannar. Och mer än något annat älskar vi att lyssna på mediemän i 40-årsåldern bre ut sig om sina såriga barndomar i ”Sommar i P1”.

För finns det någon grupp som faktiskt dominerar det svenska kulturlandskapet är det denna. 

Den har gjort det länge, och kommer att göra det en bra stund till. Få sitter på lika stor makt, nästan inga andra lyckas på samma sätt kombinera folklighet och kommersiell succé med kärlek från (de flesta) kritiker.

Jag pratar om den sentimentala generationen.

Ironiskt nog var det en ironiker som startade alltihop

Kort definition: En grupp framgångsrika, i huvudsak manliga, svenska kulturskapare födda mellan mitten av 70- och slutet av 80-talet. Samtliga mer intresserade av känslor och mindre intresserade av form (bortsett från de tillfällen då formen kan skapa känslor). Samtliga besatta av det egna jaget, i synnerhet om det kan sättas i någon form av offerposition.

Prominenta medlemmar: Alex Schulman, Sigge Eklund, Filip Hammar, Fredrik Wikingsson, Andrev Walden, Patrik Lundberg, Fredrik Backman och Soran Ismail (innan han satte sig i onåd).

Ironiskt nog var det en ironiker som startade alltihop.

Den 4 december 2007 har Henrik Schyffert, då mest känd som Killinggängets head honcho och för att klä ut sig till indian, premiär för sin show ”The 90's – ett försvarstal”. Den blir en enorm succé som ses av över 50 000 människor. Den sista föreställningen direktsänds från Cirkus i Stockholm.

Delvis handlar det om en uppgörelse med, och en hyllning till, det ironiska 90-tal som gjorde Schyffert känd, men det som verkligen älskas – och som kommer att bli stilbildande – är bitarna där komikern pratar om sin barndom.

En kavalkad av sängvätning, mobbning och känslomässigt frånvarande föräldrar avslutas med ett ”den pojken, det var jag” och en publik i tårar. 

Det som egentligen sker är att en man står och pratar om jobbiga saker som hänt i en annars vanlig uppväxt. Sättet han gör det saknar konstnärlig ambition men är fullt av känslor. Tyck synd om mig! skriker Schyffert på scenen, och publiken ger honom villigt det han vill ha. 

”The 90’s” blir för svenska kultur- och mediekillar vad Kanye Wests ”808s & Heartbreak” under samma tid blir för amerikanska rappare. Ett verk som säger att det är okej att visa känslor nu. Det är mer än okej! Det enda som spelar någon roll är hur mycket känslor du kan visa! 

2009 släpps Alex Schulmans ”Skynda att älska”, en självbiografisk roman om hur jobbigt det är att ha en gammal pappa. Den följs snart av en podd där han tillsammans med parhästen Eklund blandar infantila samtidsspaningar med historier om hur jobbigt det är att växa upp i den översta medelklassen – inte sällan till tonerna av Simon and Garfunkel.

2011 skriver Fredrik Backman blogginlägget ”Personligt meddelande”, en text som på ytan är riktad till en stressad kvinna i trafiken men egentligen handlar om att Fredrik Backman är en riktigt bra pappa. Det följs av romanen ”En man som heter Ove”, som förvisso inte handlar om författaren själv men väger upp med en intrig så konstlat hjärtevärmande att läsaren får feber. På radion spelas Oskar Linnros självömkande ballader.

Om någon vid den här tiden tror att det handlar om en snabbt övergående trend kommer den personen ha fel. 

Sentimentalisterna är här för att stanna. 

Den lysande stilisten som skriver en Augustvinnande bok där ordet ”jag” vid ett tillfälle får inleda sju stycken i rad

Schulman skriver ytterligare en miljon böcker om diverse familjemedlemmar och deras diverse brister. Soran Ismail tar ”The 90’s”-metoden (komik med 0 skämt men 1 000 anledningar att tycka synd om komikern) och kombinerar den med tomt godhetssignalerande. Sedan försvinner han. 

Tur då för alla gråtsugna att vi har Andrev Walden som i landets största tidning på veckobasis kan tala om för oss exakt hur mycket han älskar sina barn; den lysande stilisten som skriver en Augustvinnande bok där ordet ”jag” vid ett tillfälle får inleda sju stycken i rad (hade författaren inte saknat självdistans hade man kunnat tro att det var ett grepp). Tur att vi har Patrik Lundberg; den banbrytande författaren vars stora litterära förebild är Forrest Gump. Och tur att vi har Filip och Fredrik och Filips pappa.

”Den sista resan”, programledarduons dokumentärfilm där de tar med Filip Hammars skröpliga far Lars på en resa till Frankrike, var med över 300 000 besökare fjolårets stora biosuccé. Sedan dess har den legat på SVT Play och med all säkerhet setts av ytterligare någon miljon svenskar. 

Omdömena från såväl publik som recensenter vittnar om en film som är ”varm” och ”mänsklig” (två ord som ofta används om verk av den sentimentala generationen), men filmen har också fått kritik. I en uppmärksammad insändare till Dagens Nyheter menar teaterregissören Peter Böök att det Hammar och Wikingsson gör är att exploatera en åldrad man. Han går så långt som att kalla det för en våldtäkt. 

Ser man ”Den sista resan” är det lätt att förstå vad Böök menar. I stora sjok av filmen är det tydligt att Lars Hammar vill vara någon annanstans men att hans son pressar på. Delvis för att tillfredsställa Filips önskan att hans pappa ska bli ung igen, men kanske framförallt för att skapa innehåll. 

Huruvida detta är ett kosher förfarande kan man debattera i timmar, både med sig själv och med andra. Å ena sidan är övergrepp på äldre dåligt, å andra sidan kräver stor konst ibland sina offer. 

Aldrig har ett verk krävt så mycket känslomässig investering utan att ge något av konstnärligt värde tillbaka

Problemet med ”Den sista resan” är att den inte är stor konst, eller ens konst överhuvudtaget. Det är en film som helt saknar fantasi och estetisk verkshöjd; som inte gör något för att utmana (annat än i frågan huruvida Filip är ond som utnyttjar sin pappa), eller ens förvåna (bortsett från att man blir lite paff över att Wikingsson och Hammar med två decenniers erfarenhet i bagaget gör en film som till det visuella inte skiljer sig nämnvärt från de program de gjorde för Kanal 5 i mitten av 00-talet). 

Men känslor, det har den gott om.

Antalet tillfällen duon fullkomligt skriker åt en att det är dags att börja gråta är så många att det knappt finns plats för det hjärndöda bromance-mys som gjorde dem kända från första början. ”Den sista resan” är ett magnum opus för den sentimentala generationen. Aldrig har ett verk krävt så mycket känslomässig investering utan att ge något av konstnärligt värde tillbaka. 

Så varför älskas den? Man skulle kunna ta hjälp av filosofen och Peep show-karaktären Super Hans: ”People like Coldplay and voted for the Nazis, you can’t trust people” – men det är att göra det väl lätt för sig. 

För att få svaret tror jag istället att vi måste gå tillbaka till 90-talet. Varför frodades ironin? I sin essä ”E Unibus Pluram: Television and U.S. Fiction” från 1993 skriver den amerikanske författaren David Foster Wallace om den tidens ironiska och självrefererande tv som ett resultat av ett allt mer avskärmat samhälle. 

Han beskriver en ond cirkel som börjar med att människor tittar på tv eftersom de känner sig ensamma, och fortsätter med att den tröst de får av skärmen leder till att de blir ännu mer alienerade från den verkliga världen. Istället börjar tittarna bygga upp pseudo-relationer med människorna på skärmen. De är högst medvetna om att detta egentligen inte är normalt mänskligt beteende, och här kommer ironin in. Tv:n säger: ”Vi vet att du vet att du är en idiot”, och det gör det okej. 

Men 90-talet var en enkel tid jämfört med den vi levt i de senaste 25 åren. Internet var i sin linda; det som sas på nyheterna räknades som den enda sanningen. Plan flög inte in i torn; medelklassen verkade fortfarande evigt expanderade. 

För det 21:a århundradet har det krävts en mer högoktanig tröst. Den snäsande ironin hos Seinfeld och Letterman byttes därför mot den falska uppriktigheten hos ”Parks and Rec” och Jimmy Kimmel. Och i Sverige fick vi den sentimentala generationen. 

Kommer den att fortsätta dominera svenskt kulturliv? Som världen ser ut finns det inte mycket som talar mot att efterfrågan på tomma snyftare skulle sina. 

Och i takt med att dagens upphovsmän försvinner kommer det förmodligen nya fanbärare. Vem vet, kanske är det någon av dagens unga ironiker som blir nästa person att göra succé med en enmansföreställning om sina urinvägsinfektioner. Eller så är det Filip Hammars son som gör en film där han släpar med sin gaggiga pappa till Riche för att låta honom återuppleva glansdagarna.