– Det var under förstudien till Rörelsernas museum som det kom fram att det behövs ett räddningsarkiv, som på ett strukturerat sätt kan ta emot material från kulturarbetare och rörelser som arbetar med frågor som rör demokrati och mänskliga rättigheter, säger Emelie Wieslander, projektledare för räddningsarkivet.

Snabb start

Rörelsernas museum byggs från grunden, och har inletts med förstudie där runt 630 personer har kommit till tals. De tillfrågade kommer från ett brett område då tanken med museet är att binda ihop det museala med forskare och aktivister.

– Det är för att snabbt komma igång som vi väljer att börja verksamheten i mindre skala, säger Fredrik Elg, enhetschef på kulturförvaltningen och en av de drivande bakom projektet.

Den lokal där testverksamheten är tänkt att hålla till ligger i gatuplanet till det som var tidningen Arbetets hus. Där låg tidigare restaurang Bodoni och blev sedan kontor.

– Det är 600 kvadratmeter med skyltfönster ut mot gatan, som vi kan göra mycket spännande med, säger Fredrik Elg.

Tanken är att museet med tiden ska få en större permanent byggnad, där tre områden har pekats ut som intressanta: vid centralen, Kockums eller Folkets park.

Rädda material

Testverksamheten för Rörelsernas museum handlar om att bilda en plattform för samtal, konferenser och dialogmöten av olika slag. Arbetsnamnet Rörelserna museum står för både fysk och geografisk rörelse och rörelse i form av organisering. Men Fredrik Elg betonar att man i övrigt inte vill ringa in den exakt verksamheten alltför mycket ännu.

– Vi vill inte spika fast oss i någon färdig åsikt eller form, säger han.

På Stadsarkivet har Emelie Wieslander börjat arbetet med att grunda räddningsarkivet, som ska börja ta emot material till årsskiftet. Arkivet ska vara öppet för material från konstnärer, journalister, författare och andra kulturarbetare vars verk är under hot. Till det kommer känsligt material från arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter runt om i världen.

– Det är många kulturarbetare som lever under hot som själva försöker rädda sitt material på olika sätt. Bland dem jag har träffat finns dokumentärfilmare i Iran som berättat om hur de gräver ner sina hårddiskar för att skydda dem. Men om matierlet inte sparas på ett strukturerat sätt där man också slår vakt om den kontext där det ingår, så riskerar det att gå förlorat för framtiden, säger Emelie Wieslander.

Lösa grupper

När det gäller arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter så bedrivs det ofta under former som gör att dokumentation helt kan saknas.

– Det finns idag många rörelser och plattformar som är så löst sammansatta att de inte har de traditioner som vanliga föreningar har av att samla och arkivera material. Där kan räddningsarkivet bidra genom att spara information, så att man i framtiden kan gå in och se hur det gick till i vårt samhälle när olika saker hände, säger Emelie Wieslander.

Räddningsarkivet kommer att delvis bestå i känsligt material, som ska sparas men som inte kommer att visas för allmänheten. Dit hör till exempel källmaterial från filmare och journalister. Andra delar av arkivet kommer däremot att göras tillgängliga för en publik