– Den svenska Brechttraditionen kommer ju från en marxist-leninistisk syn på 70-talet, och har nästan alltid satts upp i det samhällsperspektivet. Det har gjort att han blivit lite stel tycker jag. Brecht själv hade jättemycket humor, men det har blivit väl pedagogiskt när han har satts upp. Så jag försöker bryta lite mot det och göra en föreställning med människor av kött och blod, förklarar han.
Skrevs 1933
”Herr Puntila och hans dräng Matti” skrevs under Brechts tid i exil från nazisterna i Tyskland. 1940 hamnade han i Finland, där han fick hemvist hos författaren och politikern Hella Wuolijoki. De skrev pjäsen ihop efter hennes berättelser. Den skiljer sig en del från Brechts andra verk och omskrivs ofta mer som ett folklustspel.
– Den sätts ofta upp som ett sådant, utspelat i de finska skogarna. Men det här är ju som en slags hämnd på patriarkatet, fast med glimten i ögat. Det är manligheten som ställs ut till beskådan och något man kan skratta åt. Han är ju ett svin helt enkelt, säger Pontus Stenshäll och syftar på Herr Puntila själv.
Han bär ju ganska tydliga drag av en viss annan person, som vissa också kanske skulle benämna just så?
– Det svinet är mer som en ”role model” för diverse svin. En del blir godsägare, en del presidenter och andra företagsledare. Men de beter sig på ungefär samma sätt.
Spelas av Ika Nord
På samma vis är det med drängen Matti. Han spelas här av Ika Nord, känd för en hel generation som ”Ika i rutan”, efter ett barnprogram på SVT.
– Dels tycker jag att hon är en förbannat bra artist, och dels ska Matti vara den här vagabonden i samma tradition som Buster Keaton, Charlie Chaplin och hela den mim-traditionen. Ofta är Matti en karlakarl som vet hur allt ska vara, men jag ville ha honom lite mer skör och föra fram en annan bild.
Pontus Stenshäll nämner Chaplin-filmen ”Stadens ljus” som en förebild till hur han format sin Matti.
– Den har nästan precis samma handling, med en miljonär som är på två helt olika sätt när han är nykter eller full.
Han understryker dock att det inte ÄR Trump och Chaplin de spelar. De har bara lånat lite drag från dem. Brechts och Wuolijoki ursprungliga politiska perspektiv är intakt.
– Ja, verkligen. Det är en väldigt skarp samhällsanalys. Det handlar ju om maktfullkomlighet och maktmissbruk med människor som utnyttjar de lägre ner på stegen. Så klassperspektivet är väldigt tydligt.
