I föreställningen tar Tommy Körberg med publiken på en musikalisk resa genom sitt liv. Han uppehåller sig förstås en hel del vid klassiska musikalnummer, men gör också nedslag i de proggiga inledningsåren med bandet Solar Plexus och i tolkningar av Jacques Brel – där Körbergs teatraliska talanger och stadfästa politiska värderingar också kommer fram.
Även om Körberg själv är klart märkt både av hårt leverne – som han skojar friskt om – och av det senaste årets operationer och sjukhusvistelser, så står hans röst lika stadigt som alltid.
Jag kommer på mig själv med att försöka lyssna efter misstag eller tecken på svagheter i den åldrande rösten, men det är tekniskt perfekt från början till slut. De 73 år gamla stämbanden tycks vara betydligt stadigare än Körberg själv under konserten. Mellan låtarna börjar han fladdra med händerna eftersom han får kramp av att hålla i mikrofonen – vilket han beklagar sig för, men förstås också passar på att skoja om.
Låtvalet bjuder inte på några större överraskningar utan är Körberg i rysningsframkallande nummer där applåderna efteråt inte vill ta slut. ”Anthem”, ”Stad i ljus” och en nedtonad tolkning av Abbas ”The winner takes it all”.
Ett par undantag från de väntade och trygga låtvalen bjuds vi på när Körberg ger sig på att tolka både Prince, Michael Jackson och Donna Summer i ett poppigt potpurri.
Det blir också en del politik. Ett krogmöte med Olof Palme nämns – och skrattsalvor kan utlovas när Körberg också ger sig på att imitera Olof Palme när han imiterande Torbjörn Fälldin. Medan dagens ungdom får sig en ganska trött och gubbgnällig avhyvling, efterlyser Körberg också mer solidaritet – och sjunger en hymn till att staten ska ta större plats och ansvar i vårt samhälle.
Körbergs anekdoter mellan låtarna är i mångt och mycket en resa in i sentida svensk 1900-talshistoria och ett folkhem som inte längre finns – där hjältarna en efter en har trillat av pinn.
Revyår med Hasse och Tage, skådespeleri med Gösta Ekman, rumlande med Lena Nyman, serenader för Astrid Lindgren … Berättelserna Tommy Körberg delar med sig av från sitt liv är fängslande.
Det enda som egentligen saknas är lite mer spontanitet. Skämten är väl tajmade, berättelserna väl inrepeterade – och något riktigt extranummer bjuds det heller inte på.
Men så är det väl också med en avskedsturné.
Man hoppas på att det inte ska vara slut på riktigt, utan fortsätta lite, lite till…
