David Liljemark (född 1973) har gått sin egen väg genom hela karriären. Han är mest känd som alternativ serietecknare och fanzine-makare, men hans meritlista spänner över serier, barnböcker, konst, film och musik.
I dagarna släpps ”David Liljemarks underbara värld” med underrubriken ”verk i urval 1978–2018”– så från barndomen, till idag när han är medelålders. I boken får vi följa hans konstnärliga men också personliga utveckling genom serierna som han är mest känd för, men också vidare in i andra konstformer och områden i takt med att livet ändras.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Noveller på dialekt
Konstnären – även känd som DAYW – släppte sitt första fanzine redan i grundskolan, kopierat på Ica. Verken i samlingen rör sig genom ungdomens trams och bajs-humor till den unga mannen som funderar på sitt underläge mot alfamännen eller meningen med livet. I takt med vuxenblivande utvecklas tramset till utforskandet av relationer (som i ”Susanna och Bo”) och även föräldraskap, genom arbetet med barnböcker som Pixiboks-klassikerna om ”Knisen & Knåkan”. Liljemark har också skrivit skönlitterärt, som novellerna på värmländsk dialekt.
Vi får också se hur Liljemark rör sig från ungdomens barnsliga pedofil-skämt (som jag inte tycker är särskilt kul) till en uttalat politisk konstnär vilket blir tydligt särskilt i de illustrationer som publicerats i DN och ETC Comics – fulla av vänsterpolitisk och feministisk övertygelse.
Trots de präktiga åsikterna blir serierutorna aldrig torra, utan balanserar hela tiden på en fin gräns till det moraliska och inte sällan långt bortanför ”den goda smaken”. Ibland vet jag inte om det är äckligt, roligt, eller bara sjukt.
Yoko Ono förvånar
För den som känner Liljemark från hans maximalistiska ”DJ:röv”-serier som driver med Stockholms-eliten kan andra bitar av konstnärskapet förvåna, som intervjun med Yoko Ono i serieform (Galago, 2013) eller serierna inspirerade av konstnärer som Matisse och Lichtenstein.
Jag blir nyfiken på de mer stillsamma serierutorna som ”matbordet” – serien där konversationer pågår mellan familjemedlemmar, medan läsaren bara ser dukningen på ett bord som växlar beroende på vem som är närvarande. Här skulle jag gärna se mer i samma minimalistiska stil, nyfiken på vad som händer om Liljemark släpper greppet om slapstick-humorn.
Obekvämt säger mest
Det är just det jag kan sakna när jag läser genom den här samlingen: vad som finns bortom skölden av den ironiska och politiska distansen. Liljemark arbetar sällan självbiografiskt, vilket jag respekterar, men jag tror ändå det finns sätt att komma närmare det råa och autentiska som stannar där det gör ont och gräver ännu djupare där. Och då menar jag inte bara moraliskt i stil med att gå ännu längre ner i ”vad får man skoja om”-träsket, utan också existentiellt.
I stort tycker jag dock att Fredrik Jonsson, redaktören för fantastiska fanzinet ”Det grymma svärdet” – en av få självständiga och skönt bråkiga publikationer i Sverige idag – ringar in Liljemarks konstnärsskap bra, i en text om en omtvistad Liljemark-utställning:
”Men han glömmer aldrig att i varje människa lurar motsägelsefulla och extrema tankar och handlingar bakom den sociala fernissan . Liljemark uttrycker även dessa. Att söka ändra på människans natur är fåfängt: det är viktigt att konstnärer som Liljemark utforskar människans själ för att ge oss en bättre kännedom om den.”
Konst är inte alltid bekväm, men ibland är det just det obekväma som säger mest om oss själva.
