Eftersom han är villkorligt frigiven har han en bunt regler att förhålla sig till: som att han inte får inte lämna stan och har utegångsförbud efter 23. Han ska helt enkelt hålla sig borta från trubbel – annars åker han tillbaka in i fängelset.
Sent en kväll blir han vittne när en vit polis skjuter en svart man till döds. Ska han berätta vad han har sett, trots att det innebär att han medger att han brutit sitt utegångsförbud?
Så långt känns det i allra högsta grad som ett drama, men Diggs och Casal visar snabbt att de har fler strängar på sin lyra. Deras komiska skicklighet visar sig i den satiriska blicken på ett Oakland mitt i en gentrefieringsboom, i hur de ringar in sina karaktärer och i det kvicka berättandet – inte minst i en närmast duellartad scen i en skönhetssalong. Den förstklassiga klippningen bidrar också till ett flyhänt berättande.
Daveed Diggs är född i Oakland och Rafael Casal i grannstaden San Francisco. Båda städerna har förändrats i rasande takt de senaste 10–15 åren – inte minst på grund av it-storbolag som Facebook och Twitter, vilket har drivit upp hyrorna och i vissa fall gjort det svårt för de infödda att känna igen sina städer. Å andra sidan är det lätt att få tag på vegansk fermenterad mat och ambitiöst bryggkaffe för 50 kronor koppen …
Just där fick manusförfattarna sin gnista och en guldgruva av kontraster att gräva ur: i ett samhälle där lokalbefolkningen lever med en ständig rädsla för att bli skjutna av polisen för att de har huvtröja/bär på godis eller på något annat sätt är suspekta (läs: inte vita) samtidigt som hipsterkulturen väller in som en tsunami. Ska man omfamna förändringen eller göra motstånd? Som Miles konstaterar när Daveed testar en grönkålssmootie istället för läsk: ”You gonna end up listening to vinyl, with gluten allergy, counting calories riding a Vespa to Whole Foods.”
Första utkastet till manus skrevs redan för nio år sedan, men filmandet sköts upp av flera anledningar. En av dem var att Daveed Diggs fick en roll i den kritiker- och publikrosade musikalen ”Hamilton” – en roll som han vann en Tony (musikalvärldens Oscar) för.
Även i ”Blindspotting” gör Daveed Diggs en stark rolltolkning. Det är lätt att känna med Collin i hans samvetskval, rädsla och eviga kamp för att hålla sig själv och inte minst sin hetlevrade bästis undan bråk.
Undan för undan fördjupar sig filmen i machomanlighet, rasism, vänskap och identitet. Miles uppfostrar sin femårige son till att vara en ”tough guy” – och har själv svårt att visa någon annan sida, trots att de testosteronstinna impulserna var precis det som fick hans kompis att hamna i fängelse. Samtidigt varnar exflickvännen Collin för att hänga med Miles: ”Vem är det polisen skjuter om de kommer på er under en misshandel? Inte din vita polare, va?” Det är tankeväckande, smart och inkännande.
”Blindspotting” är en av årets bästa debuter – och en film gör betydligt större intryck än många etablerade filmskapares verk. Tanken hoppar snabbt till Matt Damon och Ben Affleck och deras arbete med ”Will Hunting”, ett debutantmanus som blev en Oscarsvinnande storfilm och som slog upp dörrarna för två otroliga karriärer. Det är bara att hoppas att något liknande finns i stjärnorna för firma Diggs och Casal.
