Det senaste året har de gjort sig kända som vassa debattörer, som två röster som synar såväl politiken som samhällsdebatten. Bland annat har de nått ut genom sin sajt Rummet. Den skapades för snart ett år sedan, som en plattform för diskussion och analys för alla som har egen erfarenhet av rasism.

Men nu har Mireya Echeverria Quezada och Judith Kiros ännu en plattform – podden Hämndens timme. Här vänder och vrider de på samtiden och diskuterar aktuell kultur- och samhällsdebatt.

– Det kan låta som torra ämnen, men vi pratar om det som två kompisar. Jag tror inte att det är så högtravande som det kan verka, säger Mireya Echeverria Quezada.

Den som lyssnar märker snart att Hämndens timme är mer än torra teorier. Som när de beklagar sig över barn som inte har vett att klä ut sig ordentligt på Halloween. Visserligen glider samtalet snart in på något annat – debatten om rasistiska utklädnader. Ett ganska typiskt exempel på Mireya och Judiths samtal. Det mesta silas genom ett filter och kommer ut som något politiskt.

– För mig sker det per automatik. Jag gör en analys av det mesta, och hur den analysen ser ut beror på den position jag har i världen, och var jag kommer ifrån, säger Mireya.

Klassperspektiv i ryggraden

Hennes bakgrund är typisk arbetarklass. Hon har växt upp med tre syskon och en hårt arbetande mamma, som kom till Sverige från Chile som politisk flykting. Det har präglat Mireya.

– Särskilt klassperspektivet har suttit i ryggraden jämt, det går inte att komma ifrån. Vi har alltid pratat politik kring köksbordet.

Mireya menar att hon och Judith på så sätt bidrar med olika perspektiv. De har samma grundläggande syn på samhället, men olika ingångar.

– Judith är medelklass, intellektuell och polerad, jag lite mer bufflig. Hon är bättre på rasfrågor och afrofobi, medan jag alltid betonar klass. Det är det som är fint med podcast som format, att det blir ett samtal där vi lär av varandra. Det finns tid och plats att prata klart om saker.

Det finns också plats för att hämnas. Vilka de hämnas på beror på vilka de tycker förtjänar det – det kan handla om Annie Lennox som ser ner på Beyonce som feminist, eller om alla som hela tiden ska sprida åsikter. Som de själva.

– Ja, jag är just nu ganska trött på allt tyckande. Det vore skönt om man lite mer kunde utgå från fakta, ”så här visar forskningen att ekonomiska resurserna fördelas”, och så prata utifrån det.

Kritiserar vänstern

Oftast riktas udden ändå mot olika typer av makthavare. Judith och Mireya är heller inte rädda för att kritisera vänstern, där de båda hör hemma. De pratar till exempel om vänsterns brist på strukturell analys. I alla fall när det kommer till rasism. För där många inom den vita vänstern kan se strukturell diskriminering när det gäller kvinnor, är de ibland blinda för att rasism är något mer än Sverigedemokraterna.

– Jag tror att det handlar om att man känner sig lite hotad av den antirasistiska analysen, eftersom den kräver mer, den tvingar en att ifrågasätta sin egen roll. På sätt och vis visar det här ändå att vi har kommit någonstans. Vi har råd att kritisera och debattera på andra sätt idag, vi kan peka på att rasism också handlar om det ekonomiska systemet, vilka som har jobb, att rasifierade till stor del utgör proletariatet. För några år sedan gick inte det. Då var vi tvungna att ha en gemensam linje.

Hur många avsnitt av Hämndens timme det kommer att bli vet inte Mireya och Judith än. Men trots att Mireya för tillfället är trött på åsiktsinflationen tror hon inte att diskussionsämnena kommer att sina.

– Nej, att vi inte kommer ha något att prata om blir nog tyvärr aldrig ett problem.