Av självaste Virginia Wolf beskrevs George Eliots ”Middlemarch” spetsigt som ”en av få engelska romaner för vuxna”. Ändå är det med viss tveksamhet jag närmar mig den tegelstenstunga romanen från 1871, som nu kommit i en skickligt rapp nyöversättning av Hans-Jacob Nilsson. Nära 1 000 sidor, är det inte ungefär 600 sidor för långt?

Men mer än ett par sidor tar det inte innan jag häpnar över hur Eliot får sitt personlighetsgalleri att både sjunga och veckla ut sig i orten Middlemarch. Här låter de ofullkomliga människorna sina liv styras av fåfänga strävanden. Precis som idag, med andra ord.

Det 1830-tal och en tid i förändring, järnvägen är på ingång, koleran har ännu inte övervunnits och nya politiska vindar blåser. Men även om allt detta förstås påverkar huvudpersonerna, pågår modernitetens framfart snarast i kulisserna till landsortshålans fascinerande – och inte sällan mycket trassliga – relationer.

Med psykologisk skärpa och humor formulerar Eliot en imponerande kollektivroman om olika sorters dåraktiga personligheter, och får mig dessutom att känna sympatier för allihop. 

Det handlar om hur storslagna illusioner grusas: efter förälskelsen, när äktenskapets medelmåttiga tillvaro tar över.

Det handlar om hur storslagna illusioner grusas: efter förälskelsen, när äktenskapets medelmåttiga tillvaro tar över. För själen, vars potential mals ner i vardagens förtretliga mortel. 

Och allt börjar och slutar med Dorothea Brooke. Huvudpersonen är den typ av religös skönhet som ”framhävs av enkla kläder” men av en olycklig slump dessutom är både för begåvad och naiv för sitt eget bästa. I hopp att få utveckla sitt huvuds gåvor gifter hon sig med burgne akademikern Edward Casaubon, vilken alla – utom Dorothea – avfärdar som en svåruthärdlig akademisk torrborr. Till råga på allt är han ful.

Hur det går anar läsaren innan både Dorothea Brook och hennes Casaubon. Hon trånar efter bildningens paradis. Han är mer uppfylld av att fullborda sitt dödsdömda projekt ”Nyckeln till alla mytologier” än att föra intellektuella samtal med sin fru. 

Men riktigt åt helvete går det först när maken börja inse att Dorothea är tillräckligt smart för att kunna genomskåda hans stelnade intellekt, vilket väcker en skyddande avsky inom honom. Hellre hata sin kritiker än att inse faktum, vilket gäller flera av romanens figurer. Det blir en klaustrofobisk och kvävande tillvaro där Dorotheas intellektuella potential kastas ut med diskvattnet, precis som för många av hennes kvinnliga generationsfränder.

Kvinnoförtrycket kände George Eliot, pseudonym för Mary Ann Evans, förstås väl till från sitt eget liv. Född 1819 lyckades hon genom sin bildningshunger ändå fly tillvaron som faderns hushållerska och så småningom både översätta filosofiska och teologiska verk från tyska och bli redaktör för en radikal tidskrift, innan hon började skriva romaner. 

Med ett så myllrande persongalleri hade ”Middlemarch” lätt kunnat bli både spretande och snårig. Men författaren visste vad hon gjorde när hon lät en väv av spännande episoder och människoöden driva handlingen framåt. Där Leo Tolstoy i ”Anna Karenina” tråkar ut läsaren med sina utförliga beskrivningar av jordbrukets ekonomi lyckas Eliot med mästarprovet att hålla den dramaturgiska bågen spänd genom så gott som varje kapitel. 

Bland de nära porträtten hittas också den stilige Tertius Lydgate, läkare med högt satta ambitioner att forska på febersjukdomar. En idealistisk men med tiden något korrupt man, vars slösaktiga vanor delas av den vackra maken Rosamond Vincy, vilket förstås försätter paret i svår skuld och smular sönder äktenskapet. Ack, återigen olyckan att gifta sig med fel person.

Här finns även de slarviga olycksfåglarna, landsortens nyfikna skvallerdamer, de tålmodigt ömma, de som genomskådar tomheten i andra människors pretentioner och de som tycker att ”äkta män är ett underlägset släkte som man måste hålla ordning på.”

Kort uttryckt är ”Middlemarch” en bok att sluka och rusigt vända blad i, att citera och stryka under långa stycken i. Det är ingen slump att den häromåret utsågs till till den bästa engelska romanen någonsin. 

Efteråt vill jag formulera om den gamle Expressenjournalisten Sigge Ågrens devis: 

Skriv kort, helst inte alls – om du inte är George Eliot.