Och vägrar betala för reparationen.

Scenen inleder Ken Loachs nya, och troligen sista film ”The old oak” som utspelar sig 2016 när de hopplösa invånarna i en före detta gruvstad möter syriska flyktingar. Staden är trist, här växer inga blommor, solen skiner inte, ytterdörrarna gnisslar och husväggarna är smutsiga. ”K:et” på ”Old oak”, den enda bar som fortfarande är öppen, hänger snett. TJ Ballantyne (Dave Turner) försöker peta tillbaka det i rätt läge med en träpinne. Han lyckas, åtminstone för en kort stund. Sedan böjer det sig igen.

Den äldre, tystlåtne britten driver stadens enda kvarvarande mötesplats och är ambivalent. Han hjälper Yara, reparerar hennes kamera och står samtidigt ut med de frustrerade stamgästerna på puben som kallar de nya småstadsborna från Syrien för ”parasiter” och slänger ur sig den klassiska frasen ”I’m not racist, but…”

De som har möjligheter och utbildning och känner sig trygga, är snabba med att sätta etiketter på andra på grund av deras rasistiska uttalanden. Men det löser inte problemet med polariseringen. När människor som redan har lite tror att detta lilla ska tas ifrån dem, blir de rädda. Rädslan kan leda till ilska, vilket leder till hat. Och det är därför filmer som ”The old oak” är viktiga. Filmer som berättar små historier, som förvandlar siffror och statistik till ansikten.”The old oak” visar att lidande och smärta kan finnas på många platser och att de aldrig kan jämföras.

Men när människor med olika erfarenheter hjälper och stödjer varandra händer något underbart: kontakt, förståelse, förtroende. När TJ och Yara tittar på gamla bilder av gruvarbetare i barens bakre rum pratar de utan filter, går från bild till bild, Yara delar med sig av sitt liv i Syrien, TJ pratar om gruvarbetarnas protester och åren då Durham var mindre hopplöst. Den avslappnade konversationen hindrar karaktärerna från att framstå som offer. Loach skildrar Yara som en stark och ambitiös kvinna med drömmen om att bli fotograf, och utelämnar inte det faktum att det finns stora hinder på vägen: kriget, osäkerheten om var hennes far befinner sig, vardagsrasismen.

”When you eat together, you stick together” står det under ett foto av de före detta gruvarbetarna. Trogna detta motto börjar Yara, TJ och andra småstadsbor organisera gratis måltider för stadens fattiga barn och för flyktingarna från Syrien.

Ken Loach och hans manusförfattare Paul Laverty löser inga problem. De insisterar inte på lyckliga slut. Men karaktärerna växer, kommer varandra närmare. Inte utan motgångar. Det liknar vad huvudpersonen Yara gör med sina foton: en detaljerad ögonblicksbild, rå, samtida. I flera år har samhällen glidit isär i Sverige, Tyskland och Storbritannien. ”The old oak” är en imponerande påminnelse om vikten av solidaritet.