Hur kommer det sig att en 86-årig domare i högsta domstolen i princip har nått rockstjärnestatus i de liberala kretsarna i USA? Varför trycks det tröjor med hennes ansikte och texten ”Notorious R.B.G.” – en passning till en av hiphopens tyngsta? För den oinvigde kan det te sig närmast obegripligt.
I ”En kvinna bland män” görs ett försök att förklara Ruth Bader Ginsburgs storhet som förkämpe för kvinnors mänskliga rättigheter.
Felicity Jones i huvudrollen
Redan under studieåren på Harvard i mitten av 1950-talet sticker Ruth (spelad av Felicity Jones) ut. I en effektiv inledningsscen ringas hennes villkor och utsatthet in: hon är en ensam blå klänning i ett hav av svarta kostymer.
Lärarna undrar vad hon gör där och de unga männens visar tydligt att de inte vill ha kvinnor som klasskamrater (eller som konkurrenter?).
Tack och lov är hennes man och medförälder, den kloke Marty (Armie Hammer), både en lysande skattejurist, en jämställd make och Ruths allierade i allt hon tar för sig.
Utspelar sig under 1970-talet
Filmens huvuddel utspelar sig under 1970-talet, då Ginsburg är professor i juridik på Rutgers-universitetet (efter att ha ledsnat på att få nobben på advokatbyråer för att hon är kvinna/mamma/judinna – eller alla tre). De vita och disciplinerade unga männen i svarta kostymer har bytts mot debattglada, feministiska och färgglatt klädda studenter av olika härkomst. Genom åren har Ginsburg har allt mer riktat in sig på könsdiskriminering och nu kommer fallet som kan starta en dominoeffekt av lagändringar – ett skattemål där en man nekats ersättning medan kvinnor i samma sits fått göra avdrag.
Som alltid efter en sån här ”biopic” blir googlandet närmast tvångsmässigt. Vad var sant och var tog manusförfattarna sig friheter? Det mesta i ”En kvinna bland män” verkar ligga nära sanningen. Däremot har manusförfattaren tillika RBG-släktingen Daniel Stiepleman erkänt att han lät Ginsburg tappa tråden rejält i sitt första domstolsframträdande – medan den äkta varan var berömd för sina muntliga framställningar och ”aldrig har sabbat ett anförande i hela sitt liv”, som Stiepleman sa i en intervju.
Friktionsfri resa
Dock är det på det stora hela en relativt friktionsfri resa Ruth Bader Ginsburg gör i filmen. Visst, folk tycker inte som hon och hon får kämpa för att bli lyssnad på – men nog måste verklighetens RBG ha haft betydligt tuffare dagar än de som framställs här? Sam Waterston, oftast bekant som gullig och gråhårig liberal (”The Newsroom”, ”Grace & Frankie”) spelar här den stenhårde Harvard-dekanen som sedermera blir justitieminister och ska försvara könsdiskrimineringen. Det är kul att se honom som ”ond”, men inte ens han och hans gubbgäng är någon match för huvudpersonen. Med tanke på den otroliga förändring Ginsburg har varit med och drivit igenom i de amerikanska domstolarna är ronden hon går på vita duken en promenadseger.
Filmmakarna väljer bort en massa scener och grepp som hade kunnat hjälpa åtminstone den här recensenten att känna mer för RBG. Rätten till jämställdhet, en make som får cancer, David mot Goliat – mycket av stoffet i filmen BORDE kännas, men gör inte det.
Mellanmjölkig
Den enda gång jag noterar en rörelse i mig själv är den när dottern Jane fräser ifrån när några byggjobbare visslar efter henne på gatan – och visar sin mor att hon och hennes tonårsvänner redan tar fajten på ett självklart sätt.
För visst har det kommit ett antal generationer grymma feminister sedan dess – och visst är vår trumpna tid en där vi mer än nånsin behöver badass-tanter som gör motstånd.
Synd bara att filmen om denna ikoniska dam blev hel, ren och mellanmjölkigt okej – men varken skaver, väcker ilska eller överraskar.
