Det tog sin tid, men nu har den amerikanska författaren Donna Tartt skrivit en ny bok, och att säga att den är efterlängtad är ingen överdrift. Steglitsan, eller The Goldfinch som den engelska originaltiteln lyder, har tagits emot med stor entusiasm och lovordats av läsare och kritiker världen över.

Donna Tartt har en dokumenterat långsam skrivtakt; med debutromanen, den nästan sönderhyllade ”Den hemliga historien” inräknad har hon skrivit tre böcker sedan 1992. Det betyder en produktionstakt på en bok ungefär vart tionde år. Så att det blir ståhej när det väl är dags är inte konstigt. 

Less på intervjuer

Stadsteatern, söndag. Det är sista anhalten på Tartts långa pr-turné för Steglitsan och det märks att hon är lite less. Bland annat har hon ställt in majoriteten av alla intervjuer som skulle göras inför Sverigebesöket, inklusive den med ETC. Och när hon tilldelades det prestigefyllda Pulitzerpriset för boken i april oroade sig arrangörerna på Kulturhuset stadsteatern för att hon inte skulle dyka upp i Stockholm alls, men här är hon nu. Salongen är helt fullsatt; 700 personer sitter som tända ljus, helt tysta för att höra denna nästan mytomspunna person dela med sig av sin klokskap. 

Tre bibliotekschefer gick i pension

Intervjun görs av journalisten Jan Gradvall, som kämpar på med en författare som hört de flesta frågor om sin bok och sitt skrivande vid det här laget. Ibland tänder det till, som när Donna Tartt berättar om att hon var hejaklacksledare i sin ungdom: ”Jag var väldigt dålig, och brukade läsa George Orwells 1984 i bussen på väg till matcherna”, eller när hon beskriver hur hon såg tre huvudbibliotekarier pensioneras på New York Library under tiden som hon satt där och skrev på Steglitsan. Andra frågeställningar faller platt, ibland för att de är banala, ibland för att Tartt är ganska ointresserad av att bjuda till. Hon vet att hon inte behöver det, och det skadar knappast hennes anseende. Ibland skrattar publiken för att konversationen är underhållande, och ibland för att det blir konstig stämning.

Precis som i föregångaren Den lille vännen, som utspelar sig i 1970-talets amerikanska söder, belyser Tartt en spricka mellan generationerna i Steglitsan. Tartt är en mästare på att skriva ur barns perspektiv, och skildrar Theo Deckers liv efter att han som trettonåring upplevt en förödande explosion – ett terrorattentat – på ett konstmuseum, där han förlorade sin mor (pappan är sedan tidigare ute ur bilden). Livet och uppväxten efter katastrofen, bland annat hos en välbärgad fosterfamilj, förmedlar känsligt Theos distans till andra med den häpnadsväckande detaljrikedom som vi kommit att förknippa med Tartt. 

Som ett medium

Ungefär en timme i in samtalet på Kulturhuset läser Donna Tartt ett kort stycke ur Steglitsan. Hon ser upp och liksom ”zonar ut” oftare än hon tittar i boken, som att berättelsen finns där ute i luften, överallt. Det som att Tartt inte behöver texten för att återge den, utan blir ett medium som kanaliserar sin egen berättelse. 

Kort därefter ska hon beskriva sig själv som ”en astronaut”, som då och då dyker ner i världen för att lansera en bok. 

Troligen dröjer det tills hon gör det igen.