I år är det 23 år sedan Philip Pullman publicerade ”Guldkompassen”, den första delen i trilogin om ”Den mörka materian”. Böckerna som inte bara revolutionerade fantasygenren och gav honom Alma-priset, utan även gjorde en hel generation unga läsare frustrerade: skulle han verkligen bara skriva TRE böcker om den modiga Lyra, hennes daimon Pantalaimon och den äventyrliga Lord Asriel? I fantasysammanhang är det ingenting. Själv minns jag hur jag ställde trilogin i bokhyllan bredvid Robert Jordans ”The Wheel of Time” på 22 böcker (flera av dem på över 1 000 sidor) och suckade. Men Pullman var stenhård – var det slut så var det – och endast en gång doppade han tån i sin gamla fantasyvärld med en liten novell.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Fram till nu. För i dagarna publiceras nämligen en prequel till ”Den mörka materian”. Den heter ”Boken om stoft – Lyras färd” – i följsam översättning av Helena Ridelberg – och utspelar sig tio år innan ”Guldkompassen”, när Lyra ännu är bebis. Här får vi möta den rödhåriga elvaåringen Malcolm – en charmant och jordnära liten grabb som jobbar extra på sin fars värdshus. På fritiden besöker han Dr Ralph som förser honom med böcker och undervisar honom i fysik (kallad experimentell teologi i den medeltidsinspirerade världen).
Hotfulla skuggor och kåldoft
När boken börjar piskar ett oroväckande slagregn mot fönstren, en mystisk gestalt stryker omkring på gatorna, och rykten surrar om att nunneklostret i närheten förvarar Lord Asriels eftersökta bebis. Som läsare får jag lite Hogwarts-känslor av upptakten – det doftar stuvad kål om den och i bakgrunden formas hotfulla skuggor i skenet av naftalinlampan. Det fick jag knappast av ”Guldkompassen” och om man skulle jämföra den med ”Sagan om Ringen” är ”Boken om stoft” Pullmans variant av den mera barnvänliga ”Bilbo”.
När Philip Pullman publicerade sin trilogi sades det att han hade uppfunnit en ny subgenre. ”Science fantasy” kallades den eftersom Pullman vävde in ny forskning om mörk materia och parallella universum i sitt romanbygge. Samtidigt var det i många avseenden en traditionell saga, med det provisoriska sällskapet som beger sig ut i en värld befolkad av talande isbjörnar, änglar och demoner. Även i den nya boken återfinns denna oemotståndliga blandning av fantasy och SF. För halvvägs in i boken slår ovädret över i klimatkatastrof, Oxfords gator läggs under vatten och den modiga Malcolm räddar den lilla bebisen – som givetvis är Lyra – tillsammans med bartendern Alice i sin kanot. Här finns alltså blinkningar till såväl berättelsen om syndafloden som klimatförändringarna. Och utan att avslöja för mycket så påminner bokens omtalade ”stoft” slående mycket om Higgspartikeln.
Actionspäckad sidohistoria
Själv måste jag erkänna att jag till en början blir lite besviken. Det här, tänker jag, är knappast en historia med samma berättarmässiga ambitioner eller filosofiska djup som ”Den mörka materian”. Snarare rör det sig om en actionspäckad sidohistoria till eposet. Samtidigt blir jag överlycklig av att åter vara i en värld befolkad av daimoner. Detta är Pullmans mest innovativa uppfinning, jämförbar med Tolkiens hober eller CS Lewis garderobsportal. En daimon är ett djur som genom osynliga band hänger ihop med en människa, på samma gång hennes själ och en främmande varelse. Rent litterärt är det med hjälp av dessa varelser som Pullman skapar sin litterära stil. De möjliggör ett ekonomiskt berättande, då själsliga och fysiska egenskaper kan fångas på samma gång. Ta bokens antagonist Gerard Bonneville till exempel, en forskare som jagar sällskapet med båt i bokens andra del. Han presenteras som en man med ett vänligt leende och en intelligent röst. Men vid sin sida har han en daimon som påminner lite om Baskervilles hund – en dreglande trebent hyena med glödande ögon. Som läsare förstår man att detta är en komplex man med diaboliska planer.
Berättarglädje
Pullmans litterära innovation gör såklart att man aldrig kan bli riktigt besviken på en ny berättelse från hans parallella Oxford. För även om ”Boken om stoft” saknar storslagenheten från ”Den mörka materian” är det en rafflande äventyrshistoria som emellanåt triumferar i berättarglädje. Särskilt när den skildrar samspelet mellan den modiga Malcolm och hans hariga daimon Asta – som inför varje actionscen försöker få honom att backa ur. Mellan raderna kan man utläsa en sensmoral av Astrid Lindgrenskt slag: ibland måste man göra saker som man inte törs, annars är man bara en liten lort.
Att det dessutom är den första delen i en ny trilogi gör att jag som läsare bygger upp stora förhoppningar under berättelsens gång. Här finns så många lösa trådar hängande att en skicklig intrigmakare som Pullman säkert kommer att kunna krama mörk materia ur dem. Kanske, kanske, tänker jag, finns det en liten Cern-accelerator gömd här någonstans, som i framtiden kommer att generera litterär magi.
